Göteborgsposten – 27 juni 1874, sida 1

husgerådet och prydnaderna höra till en längesedan försvunnen tid. Genom den halföppna dörren inträder morgonens svaga gryning. — Hvilken är denna dram? Konstnären kallar sin tafia Epilog och lemnar oss således ingen vägledning. Men just härat kunna vi sluta till, att det är blott och bart en fantasibild, som vi hafva framtör oss. Den är såsom sådan af mycken effekt och målad med raskhet och färg. Svårigheten att återgifva den liggande kroppen i förkortning bar blifvit med framgång öfvervunnen, och jemte det att teckningen sålunda är korrekt är koloriten bebandlad med en fin känsla för färgernas valör. Ännu mera, taflan förråder genialitet i både komposition och utförande. — Men, en detalj, när den döende i fallet eller under kampen ryckt med sig bordduken som hans hand ännu omfattar och som, blott bålles qvar på ett hörn af bordet, huru är det möjligt att dryckesoch bordskärlen, det oaktadt, icke fallit omkull när underlaget rycktes undan dem, utan helt lugnt stå uppe på sina fötter? M:ll Agnes Börjesson har gifvit en vacker bild: -De nygiftas afsked. Borgherrn har gift bort sin dotter, som nu resklädd kommer för att jemte sin make bjuda sina föräldrar och det gamla hemmet farväl, innan hon reser till det nya. Modren håller hennes händer mellan sina och ger henne sin välsignelse och sina sista förmaningar, fadren lägger sin arm förtroligt öfver svärsonens skuldra och tager afsked af honom, brudens syster. gråter och sjelfva hunden, som nosar på den unga matmodrens hand, synes ha en aniog om den förestående skiljsmesean.; Uttrycket hos alla dessa figurer är särdeles väl träffadt. Accessoirerna, 1500-talets kostymer, möblerna, gyllenläderstapeterna, måttan o. s. v., äro återgitna med trohet och smak. Finnen Becker har utställt en interiörfrån sitt hemland; i en fattigstuga sitter en moder i spiseln och ger sitt barn att dricka ur ett horn. Jag förmodar åtminstone att det är modren, ehuru ingen ömhet förapörjes i de hårda och sträfva dragen, som bära spår af lifveta vedermödor. Stugan ser alltför ordentlig och städad ut för att vara riktigt naturlig, och taflan i dess helhet är för kall i alla afseenden för att göra något rätt angenämt intryck. Fru Zstterströms: Vaggan är tom röjer så mycken känsla och gifver ett så sannt intryck åt denna, att man icke har hjerta att alltför strängt nagelfara exekutionen. Det är en dalkarlsstuga, der en gråtande moder på knä kastat sig öfver den tomma vaggan, medan en annan qvinna med sorgligt intresse blickar efter det bortgående liktåget som föror den lilla kistan med sig. Hade denna bild varit utförd i större proportioner och fått en mera framstående plats, kan det ej slå fel att den skulle ha ådragit sig. mycken uppmärksamhet. tÅ Ett porträtt af m:ll Sundberg, hvars original är mig obekant och hvaraf jag således ej kan bedöma likheten, är måladt enkelt och flärdfritt utan det inom porträttgenren nu varliga öfverdrifna effektsökeriet. M:ll Sundberg har lyckats att tillegna sig en del af det raska och på samma gång kraftiga manr som utmärker franska porträttisterna och skall utan tvifvel utveckla sig i denna riktning allt mer och mer. Af Kiörbos förekomma två djurstycken, Räf och Rådjar. Hans konstnärskap är alltför väl bekant att jag skulle behöfva tala derom, Slutligen må tilläggas att den officiela katalogen upptager namnen på ännu tre svenska målare, neml. Jernberg med Förberedeleer till festen-, br Haglund med Drufvor och hr Nileson med en Halländsk interiör. men oaktadt allt sökande har det varit mig absolut omöjligt att återfinna deras taflor.