Göteborgsposten – 27 juni 1874, sida 1

intet annat land än Frankrike — i våra dagar är mäktigt att på en gång framställa en samling konstskapolser, der medellinien står så högt som här. Den kunde stå högre, och det har gifvits perioder då den gjort det, men det vore orättvist att vara allt för sträng, då den i allt fall, med fästadt afseende på qvalitet och qvantitet i förening, står högre här än annorstädes. En af den franska konstens förtjenster är dess mångsidighet, men en af dess brister (och dessa äro vissorligen icke ringa) är att den är allt för mycket, om icke uteslutande, realistisk. Landskap, genrebilder, porträtter, i allmänhet alla sådana ämren, som tillåta aftecknandet af en gifven naturlig situation eller af en modell — bäri visar sig den franska konsten rik och blomstrande både qvantitativt och äfven qvalitativt. Men det stora måleriet, det historiska, religiösa, idöala måleriet, hvars värde blifver beståndande när alla dagens småtaflor för länge sedan äro glömda, af detta ser man jemtöreleevis få alster. Den beundran, som man skulle vara färdig att egna den tekniska fulländningen i en mängd arbeten, blifver icke oblandad, vär man ser åt hvilka obetydliga ämnen den ofta lånat sig. Och det går väl ändå an, när dessa ämnen icke äro annat än obetydliga, men stundom äro de simpla och vulgära, någon gång cyniska, Rättvisan fordrar dock det erkännandet, att smaken hos artisterna sjelfva i detta hänseende på några år synes ha förbättrat och renat sig. Kriget och de dermed följande olyckorna har gitvit en mängd motiv af en mera upphöjd och ädel halt, som också allmänheten föredrager att se framför de mångfaldiga pseudo-mytologiska eller allegorieka sigarer, som fått allehanda vackra namv, men i verkligheten endast hade till ändamål att visa nakna qvinnokroppar. Afven i år förekomma, likasom de begge föregående, en betydlig mängd krigsoch stridsbilder och dessa ha mera än några andra ämnen privilegiet att tilldraga sig uppmärksamhet och bifall, ett bifall som icke sällan mera kommer ämnet än utförandet till del; åskådarne applådera den franska uniformen, glädjer sig och lider med dess tappre och räknar icke så noga om ett eller annat litet tekniskt missgrepp skulle kunna upptäckas. Äunu talrikare äro de emå genremålningarne, anekdotbilderna ur historien eller hvardagslifvet ända ifrån Herkules spinnande sländan vid Omphales fötter till ett lustparti af studenter och grisettor till Asnigres. De egentliga historiska målvingarne äro långt ifrån så talrika och de mest framstående deribland förskrifva sig till på köpet icke från franska mäetare, utan från utlänningar. Landskap och porträtter öfverflöda och begge dessa konstarter äro som vanligt i hög grad förtjenstfullt behandlade — fransmännen äro också deri samtidens erkända mästare. Minst lyckligt lottadt är det religiösa måleriet, hvilket, så mångfaldiga prof man deraf finner, i allmänhet står under hvad man borde kunna vänta. Bland de svenska artisterna står främst Alfred Vahlberg med sina utomordentliga taflor: Skogsparti från Dyrehaven bredvid Köpenhamn och Fiskarehamnen i Waxholm. — Vi ha sett en af de franska konstdomarne, Albert Wolff i Gaulois yttra, att Wahlberg om ett par år skall vara en mästare. Uttrycket måste böra förstås så, att Wahlberg om ett par år skall vara färdig att bilda skola-; tör sin egen del har han redan för länge sedan uppnått mästerskapet. Till hans storhet hörer att släppa in luft och ljus i sina taflor — vi känna burn soletrålarne spela in ibland trädstammarne, leka bland de friska, gröna bladen, glittra på de ljusa stammarne, vi känna de friska fläktarne som vid solnedgången komma utifrån hafsfjärden vid Waxholm. Konsten att måla luft har ingen besutit så, som de moderna franska målarne, och näst efter Daubigny ha vi deri kuappt sett någon öfverträffa Wahlberg. En annan sak som i den första at desea taflor är anmärkningsvärd är hans förmåga att träffa den rätta tonen vid återgifvandet af bokskogens grönska. Något hvar af oss eom i Köpenhamn sett en konstutställning har säkert lidit af den der öfverdrifvet bjertgröpa färgen som utmärker de flesta danska bokskogstaflor, och som ger dem en påfallande likhet med gigantiska spenatfat. Färgen är i och för sig svår att träffa och den fordrar dessutom en ytterst lätt touche för att blifva i harmoni med stämningen i en vårbild (ty efter den första friskhetens försvinnande är bokgrönskan en helt annan), och det är absolut nödvändigt att måla så att det blir effekter, intrycket af det hela som gör bilden anslående, icke de sorgfälligt utpetade detaljerna. I annat fall kommer man att, såsom ordspråket säger, icke ee skogen för trädens skull — ett alltför vanligt fel hos våra nordiska landskapsmålare. Wahlberg deremot har just den rätta blicken för natur och konst i förening, och derföre kan han måla som han gör. Den lilla qvarlefva af sina akademistudier som sitter uti honom, att mycket mera än de flesta af hans franska kamrater utarbeta detaljerna, är just lagom för att gifva hans taflor en fullkomligt seriös karakter. i stället för att fransmäonens ofta förekomma nog skizzartade. — En naturlig följd af hans förmåga att behandla ljuset, är hans ypperliga perspektiv. Det är omöjligt att se någonting mera fulländadt i denna väg än hans bokskogstafla, der den lilla gångstigen slingrar sig fram mellan träden nedanför kullens sluttning till venster. I fonden visar sig en bit af den klara himlen med några hvita strömoln. Den enda lefvande figuren på taflan är en hind; det lilla fina djuret njuter synbarligen af sin lyckliga tillvaro och jag tror, minsann, att hon också njuter af åskådarnes beundran, inför bvilka hon frankt och djerft koketterar på ett alltför sjelfmedvetet sätt. — Fiskarohamsen i Waxholm vill jag ej röka beskrifva, ty om jag än omtalade hura den framställer några sjöbodar och dito båtar, större och mindre, en brygga, en bergehäll och ett stycke