Göteborgsposten – 23 juni 1874, sida 1

Sir Arthur hade knappt kommit till denna slutsats, då Lowder hördes komma ridande. En liten stund derefter inträdde han i biblioteket, röd af den friska luften och rörelsen. Hans eått var fullkomligt lugnt, han var helt och hållet herre öfver sig sjelf. — Jag förmoder, att ni ej ännu funnit någon ledtråd i afveende på stölden, min far, sade han i det han gick fram till kaminen ech värmde sina händer. Har ni telegraferat till London efter en detektiv polistjensteman ? — Nej, Guy. Jag ber ännu ej bestämt mig för att göra det. Ett uttryck af lättnad, som ej märktes af baroneten, sväfvade öfver Lowders ansigte. — Ni har således beslutat anse penningarne såsom förlorade? frågade hi Kanhända att ni gör lika klokt i det. Den person som stal penningarne har naturligtvis vidtagit alla försigtighetsmått för att dölja dem, och ett dåd, som begåtts på det sättet under nattens tystnad mäste ha skett utan vittnen. — Det fanns ett vittne, sade sir Arthur högtidligt. Tjufven kunde ej undgå det allseende ögats bliek. Lowder bytte om ställning med besvärad min. — Naturligtvis, sade han. Men nu till ert uppdrag, min far. Jag red öfver till Aråleigh. infann mig på lagkarlens kontor och uträttade mitt ärende. Jag var der, då mr Roy kom in. Lagkerlev, för hvilken jag omtalat inbrottsstölden, gjorde några ursäkter å era vägnar för att ni ej kunde uppfylla öfverenskommelsen med Boy. Denne blef genast het och sade, att han fått ett annat aubud för gården lika godt som ert, och att ban skulle sälja den genast till den nye spekulanten. Och dermed giok han ut, uten att bry sig om lagkarlens och mina föreställningar. — Det var like bra det, sade baroneten lugnat. Jag beslöt, under det ån var borta, ett icke köpa stället. (Forte.)