Göteborgsposten – 23 juni 1874, sida 1

igen statarädaemdetena mera rörliga, omsättningen inom konseljen blef ganska liflig, och len vackra frasen som användes vid h. exc. grefve Mathias Rosenblads afgång, en man som gränat under en mångårig utöfning af statens högsta embeten, kunde icke längro degagnas. Men den raska omsättningen inom atatsrådet hade en stor olägenhet till töljd. Tooken gåtvo sig tillkänna, utvisande att svårigheter mötte, då vakanser inom konseljen skulle fyllas, eller då en hel ministör skulle bildas, och svårigheterna blefvo efter hand så stora, att de icke utan extraordinära åtgärder kunde öfvervinnas. Endast undantagsvis var det förhållandet, att en till statsråd lämplig person befann sig i den goda ekonomiska ställning, att han vid sin atgång ur ministåren kunde lefva som privat man. De flesta, som erbjödos inträda i staterådet, måste derför erhålla ett tillfredsställande svar på den för dem vigtiga frågan: hvad skola vi lefva af, när vi nedlagt det höga embetet? Försigtigheten bjöd dem att uppställa vilkor för inträdet i minietören. Eti blifvande statsråd betingade sig, att den tjenstobefattning han lemnade, skulle hållas för honom öppen såsom reträttplats; en annan fick löfte om passande anställning, när han gick ur ministåren, så att icke heller han från statsrådstaburetten skulle förflyttas på bar backe. Dylika vilkor måste godkännas under de nya förhållanden som inträdt; men erfarenheten visade snart, att det senare vilkoret stundom blef svårt att uppfylla, och derföre föredrogs det förra såsom i alla afseenden mera betryggande. Endast på det vilkor mottog domprosten Reuterdahl 1852 ecklesiastikportföljen, att domprostembetet i Lund, hvilket han lemnade, skulle stå för honom öppet, och då han 1855 blef biskop i Lund, mottog d:r Anjou ecklesiastikportföljen med vilkor att den teologie profession vid universitetet i Upsala, hvilken han lemnade, skulle stå för honom öppen. Då justitieombudsmannen Lagerstråle 1858 inkallades i statsrådet, förbehöll han sig att Luggude härads domsaga, som han innehade, skulle stå för honom öppen, och professorerna Malmsten och Carlson mottogo statsrådskallelsen, men förbehöllo sig att deras prosessorabefattoingar skulle för dem blifva reträttplatser. Ännu var det parlamentariska styrelsesättet blott ett embryo, som ioke ens fått namn; men med det nya rikadageskicketa införande blefvo statsrädstaburetterna vida mera oscillerande än. tillförne. Derför ansåg sig öfverste Abelin icke kunna mottaga chefsplatsen i landtförsvarsdepartementet 1867 utan med vilkor att kunna återgå till Norra skånska iofanteriregementet hvars chef ban var, och då presidenten Adlercreutz 1868 inkallades i ministören, förklarades presidentsembetet i Göta bofrätt tillsvidare icke skola dofinitivt tillsättas. Linköpings läm erhöll vioelandshöfding då ordinarie landshöfdingen, friherre af Ugglas mottog finansportföljen; mon efter att hafva innehaft den vid pass ett år, begick nämnde friherre den, enligt bvad sedan visade sig förhastade, åtgärden att afsäga sig landsbösdingeposten, hvilken genast förseddes med en ordinarie innehafvare. Då frih. af Ugglas plötsligt och eförntsedt lemnade finan portföljen 1870 blef han utan anställning, hvilket likväl för honom, som eger en betydlig enskild förmögenhet icke medförde någon kännbar olägenhet, men väl en bekräftelse derpå att gifna löften icke alltid infrias. Af de nu fungerande statsråden bafva friherrarne Leijonhufvud och Alströmer, samt hrr Wennerberg, Bergström och Weidenhjelm reserverade reträttposter när de afgå. Att de båda statsministrarne, äfvensom hrr Berg och Lovåön, icke kunnat förbehälla sig att de be fattningar, som af dem inneuades.när d ministören inkallades, skulle stå för dem ö na, förklaras deraf, att dessa befattningar ärc af den beskaffenhet att de icke genom vika rier kunna utöfvas. Då nu obestridligt är, att de flesta stats rådsembetena, huru än regeringsorganismer längre fram kommer att konstrueras och ou än det parlamentariska styrelsesättet blir in fördt, äfven längre framgent måste anförtro åt personar som redan äro i statens tjenst an ställda, men då lika obestridligt är, att d förstnämnda embetena blifva än mera Åambu lantabädanefter, så kan med visshet anta gas, att mgen som innehar en trygg tie visar sig benägen att utan alla vilkor afsäg sig den för att mottaga en till sin fortvaro s otrygg befattning som ett statsrådsembete. Att de ofvan. anförda formligen träffad aftalen mellan k. m:t å ena sidan och de statsrådet inträdande fanktionärerna å den at dra sidan, under mer än 20 år lomnats oa! märkta af konstitutionsutskottet och oklandrac af oppositionen inom riksdagen, innebär 6 oförtydbart erkännande af, att etaterådets 1 damöter innebafva en prekär ställning, och a särskilda åtgärder fördenskull måste vidtag v 7 u t1 er 22 —