Göteborgsposten – 23 juni 1874, sida 1

— —? ——— — —TZ ville komma till ändamålet med sitt besök. Är det många främlingar, som taga in på värdshuset nu för tiden? — Ingen, mr Purmton. Folk håller sig för det mesta hemma vid jultiden och vi närma oss nu helgen. Det är stiltje i affärorne. Vi ha ej haft en främling här öfver natten på hela veckan utan en handelsresande från Gloucester och — ja — en krämero från Chester. Hofmästaren hade fått den upplysving kan önskade ech förklarade att han nu måste gå. Sedan hen beställt ett ankare öl för tjenstefolkot på Tressilian, betalade han sin räkniog och begaf sig ut på den trånga gatan. — Främlingen måste ha tagit in på Skördemannens Hem, tänkte han. Fattigt folk brukar mest besöka det stället. Han gick gatan neråt, till dess han uppnådde det lilla värdshus, som var kändt under nyssnämnåe namn. Han hade ämnat att gå in i värdshuset, men ändrade beslut, då han flick se just den man han sökte stå med en pipa i munnen och luta sig mot dörrposten. — Ja, der står verkligen mannen, tänkte hofmästaren med en skarp men förstulen blick på f. d. notarien Jacopo Palestro, ty det var verkligen denne. Han har guldörhängen, svartmuskig hy, små svarta ögon. Han har uppehål-; lit sig på det här värdshuset sedan i går, förmodar jag. Utan trifrel är han inbrottstjufren eller en af inbrottatjufvorne, som bestulo sir Arthur i natt. Ean gick långsamt vidare, gjorde sig ärende in i en bod några hus nedanför ech passerade derefter åter förbi -Skördemannens Hem med ett paket i handen och likgiltigt avsigtsuttryck. Hen återvände till Tremiliers Vapen, satto sig upp på sin häst och red tillbaka till slottet, Sir Arthur var ännu qvar i biblioteket, då Purmton inträdde i rummet. Hofmästaren afgaf sin rapport. Baroneten tycktes ej bli det ringaste öfverraskad af att höra, att Palestro fortfarande var qvar i Ardleigb. IUe. närvaro i byn styrker min teori, sade sir