Göteborgsposten – 18 juni 1874, sida 2

de resande klockan sex på aftonen stego af på Victoriastationen i London. Hvart skulle de nu taga vägen? En känsla af öfvergifvenhet bemäktigade sig det unga paret, då de stodo på den öfverbefolkade platformen och åsågo huru vänner eller älskonde möttes. Den ene efter den andre ef de med tåget nyss anlände stego upp i väntande åkdon och blefvo körda till sina hem eller till boteller, hvilka blott voro hviloplatser för dem på deras resa till behegliga hem på landet. Men dessa unga menniskor voro nu utan hem och visste ej, hvar de skulle söka ett. Trossiliens namn och förflutna lif. voro en förseglad bok för honom. Bullret och hvimlet på jernvägsstetionen i London föreföllo honom sällsamma. Och han var trött och feberaktig. Efter den liflighet, som så nyligen varit rådande hos honom, hade följt en besynnerlig apati och dysterhet. Olla fruktade, att hen åter skulle försjunka i sitt gamla elöhetstillstånd, och hon önskade ifrigt att så snart som möjligt rådfråga en läkare med afseende på honom. Hvad henne sjelf beträffar, hade den unga flickan inga vänner med undantag af Pughe, hvilka hon sökt i Palermo men ej funnit. Hon kände deras adress i London; men hon -kunde ej låta köra sig direkte till deras hus med Tressilian ooh sina tjenare. — Vi måste åka till ett hotell, sade hon. Jag har aldrig kännt behofvet af ett hem eå lifligt som denna afton. Vi begifva oss till Victoriahotellet. Det ligger här vid stationen — rakt öfver våra hufvuden. Popley tog de få ressakerna, Olla trädde sin arm under Tressilians, och det lilla sällskapet begaf sig på väg till hotellet. (Forts.)