Göteborgsposten – 16 juni 1874, sida 2

— Vackra signorina, det är ej jag som är grym utan ni. Ni kan rädda dem, om ni vill. Olla svarade endast med jemmer och enyftningar. — Trösta er, miss Olla, mitt stackars barn! inföll nu hennes gamla amma, i det en innerlig tillgifvenhet lyste i hennes ansigte. Ni får ej lofva att gifta er med detta vidunder för att rädda mig! Ett lif vunnet för sådant pris skulle vara värre för mig än döden. Och hvad är döden? Blott en öfvergång från alla dessa sorger till ett land af frid och sällhet. Och dessutom skola vi ju alla dö förr eller senare. Jag har haft ett låogt och behagligt lif; och vore det ej för att jag finge lemna: er, skulle det ej vara svårt för mig att dö nu. Säg honom att ni ej ekall gifta er med honom, miss Olla! — Nej, gift er icke med denne grymme röfvare för att rädda oss, miss Olla, sade Jim Popley, hvars ansigte uttryckte samma innerliga tillgifvenbet som hans mors. Jag säger såsom min mor säger. Och jag säger äfven, att, om ni gifter er med honom för att rädda oss, vill jag ej behålla lifvet på sådana vilkor. Jag skall gifva mig sjelf döden, så snart jag återfår min frihet. . Ej ett ögonblick vill jag lefva för att bevittna er olycka. Dessa uttryck af de båda tjenarnes tillgifvenhet blott ökade Ollas qval. — Ni hör, eignore? sade hon till röfvsrhöfdingen. — Jag hör, svarade han bistert, och jag uppropor blott hvad jag förut sagt, att ni skall blifva min hustru, antingen ni vill eller icke! Jag går ju in på att låta presten uttala välsignelseorden öfrer vår förening. Eftersom jag en gång: fått i mitt hufvud, att jag skall vigas på kyrkligt sätt, yrkar jag nu på en sådån vigsel, om ej annat så för att bereda mina män en förströelse. Om ni vill: hålla ut, till dess era tjevarg äro dödade, eå gör det. Men min hustru skall ni bli denna qudl, och det med den här darrande prestens välsignelse! Ni bör nu börja att lära känna mig. (Forts.)