Göteborgsposten – 15 juni 1874, sida 2

tyckes hafva genom sin taktik tvungit fienden att sprida sina krafter öfver en linie, som är så utsträckt att den helt säkert skall utan svårighet kunna forceras. Fältartilleriet, förstärkt med några kanoner af grof kaliber, har anländt till Logrona. En afdelning af den regelbundna hären ekall redan befinna sig vid Estella. Don Carlos har befallt upprättandet af ett kuvgligt råd, hvilket alltid skall hafva sitt säte, der han befinner sig. Detta råd skall utgöres af en medlem från hvardera af provinserna Alava, Biscais, Guipuzcoa och Navarra. Ribos, Muscurna, Salvador, Zurbano och Elio äro utsedde till vara medlemmar af detta råd. De carlistgeneraler, som skola försvara Estella, sammandraga bataljonerna från Navarra och Aragonien i trakten af Tudela. Tyeklande s. k. gammalkatoliker hafva nyligen hållit en synod i Bonn, vid hvilken upplystes, att gammalkatolikerna i det stora fäderneslandet utgöra ett antal af omkring 70,000 personer, hvilket ej kan anses betydande, med 40 prester, hvilket ej är så litet. Synoden sysselsatte sig med frågan om presters äktenskap, men vågade icke taga ut steget och besluta derom. Deremot erkände den, att skriftermål och fasta icke skulle vara af bindande natur och att gudstjenstens liturgiska del bör hållas på hvarje lands särskilda språk, således icke blott på latin, samt atc presterna böra obetingadt godkänna och iakttaga de verldeliga lagarne bl. a. den om viggelsättet (borgerligt äktenskap). Ett af Englands ministeriela blad-Echo, motsäger ryktet om, att den ongelska regeringen skall hafva lofvat den franska att utlemna Rochefort och de andra kommunistflyktingarne, i bändelse de landstiga i Eugland. . Den nye irländske pairen, prins Arthur, hertig af Connaugbt, har för första gången inträdt i Öfverhuset, der han infördes at sina bröder, prinsen af Wales och prins Alfred, hertig af Edinburgh. Senare post. Den stora skandal, som Gambetta framkallade inom franska nationalförsamlingen den 9 d:s, kom högst oväntad. Man hade på det fredligaste sätt ti verlden röstat öfver 2:dra artikeln i lagen om den kommunala valrätten, då lugnet plötsligt stördes kl. 4 på efterm. af en ovanlig rörelse bland ähörarne, och veretorn, som visste hvad som var i görningen, gaf äfvenledes på åtskilliga sätt till känna, att något ovanligt förestod. Republikanaren Girerd, deput. för departem. Niövre, hvilket för omvexlings skull nyligen valt en bonapartist, befann sig i detta ögonblick på talorestolen och begärde under uppmuntrande rop från venatern tillåtelse att ställa några frågor till inrikesministern och jastitiemiuistern. Fourton och Tailhand sågo genast upp och beredde sig på hvad som ekulle komma. Orsaken till, att Girerd framkallade de båda ministrarne var, såsom vi förut i förbigående omnämnt, denna: Nämnde deputerade har en vän, en redaktör vid namn Lavaillant, hvilken oaktadt sina radikala åsigter är nog aristokratisk att resa i första klassen på jernvägarne; men denna förlåtliga svaghet blef vid detta tillfälle engetor fördel för den folkliga saken, emedan Levaillant annars icke skulle kommit i besittning af det dokument, som Girerd höll i sin hand och hvilket vållade venstern så mycken glädjen. Det var neml. i en första klassens kup, som redaktören funnit det i telegrammet omnämnda, litografierade cirkuläret, af hvilket skulle framgå, att regeringen understödt bonapartisten Bourgoinge val till deputeral. Underskristen på cirkuläret var visserligen oläslig, men det hade i stället försets med namnstämplar, hvilka enligt de radikales förmenande gjorde dess äkthet alldeles otvifvelaktig, och man skulle derför kunna häraf tå alldeles säkra upplysningar om, huru den bonapartiska valkomitön gått till väga. Det var i cirkuläret fråga om att besticka de lokala myndigheterna, att tubba de pensionerade officerarne med löften om guld och gröna skogar och slutligen om en af finansministern Megne utfärdad lista, at hvilken man kunde se, bos hvilka ombetamän komitön kunde vänta sig finna en för Bourgoings val gynsam stämning. Girerd, aom kände sig mycket stolt öfver att kunna framdraga ett sådant aktstycke, utvecklade hela sin deklamatoriska skicklighet ech uppläste det med en genomträngande stämma, ackompsgnerad af venstern med rop och åtbörder, hvilka skulle uttrycka den högsta grad af moralisk afsky. Bonapartisterna började också visa en oroande liflighet, under det högern förhöll sig tyst. Justitieministern Tailhand svarade Girerd, att han alls icke vetat, att ett sådant cirkulär fanns till, men så fort han fått höra talas derom, hade han telegraferat till Nevers för att inleda en undersökning, hvilken skulle strängt genomföras. Till sist förklarade han under starkt bifall från högern, att han fann dylika valmanövrer alldeles förkastliga. Härmed skulle man väl trott denna sak vu vara afgjord; men Rouher aflöste justitieministern på talarestolen, för att försvara sig mot de beskyllningar, Girerd riktat emot honom såsom chef för kejsardömets anhängare, och gaf härigenom anledning till att de radikale, hvilka ständigt jaga efter skandaler, fingo sin lusta mättad. Den förre kejserlige statsministern bade ännu icke öppnat munnen, förrän dygdemönstren på yttersta venstern började istämma sin sedvanliga konsert, och fastän Rouher höll bra i sig, var det honom likväl icke möjligt att öfverrösta denna kör af tjut, förbannelser och förhånanden. Presidenten Buffet begagnade ett ögonblick, då yttersta venstern hemtade andan, till att fästa sörsamlingens uppmärksamhet derpå, att Girerd enAU BJgA AA. 2J