Göteborgsposten – 15 juni 1874, sida 2

Zzv p DDr. — 3rd och de bovapartiske deputerade uppatod ott oqvädande, hvilket sjelsve Gambetta hade svårt för att öfverrösta; men han gaf ej tapt, och efter det ban dragit ett djupt andedrag, utstötte han med sina lungors hela kraft och ögat fästadt på kejsardömets anhängare orden: Desse uslingar, som... Mera hann ban icke att säga. Prosidenten afbröt honom ögonblickligen, direkte understödd af den indignerade högern och indirekte af de uppbragte bonapartisternas protester samt yttorsta vensterns våldsamma bisallerop, hvilket allt i förening bidrog till, att slutet af Gambettas fras gick belt och hållet förlorad. Tumultet nådde i detta ögonblick sin höjdpunkt. Alla de deputerade hade rest sig upp från sina platser, presidenten ringde hättigt med: klockan, Gambetta etod ännu alltjemt i en slagskämpes ställning qvar på talarestolen, en grupp af bleka borapartister hade omringat Rouber, som akalf af vrede, och de radikale skrattade, skreko, sjöngo och dansade, halfgalna af glädje öfver att hafva fått denna skandal satt i scen. Presidenten lät Gambetta förstå, att ban skulle kalla honom till ordningen och visa bort honom från talarostolen, om ban icke återkallade sina ord. Hvad jag esgt, genmälte Gambetta, var visserligen en grof förolämpning, jeg medger det, ja, det var ännu mera, en ärerörig skymf, men jag talade med berådt mod, och jag fastbåller vid alt hvad jag sagt. Nu bröt ovädret åter löst och våldsammare än någonsin. Venetern var utom sig af glädje, och Gambetta, som dröp af svett, fick på vandringen bort till sin plats det ena broderliga famntaget efter det andra. Högern drog på exlarne, under det yttersta vensterns fanatici utbrasto: ÅBravo! bravo! Ja, det är sant! Och under det de ropade, gjorde de det största möjliga oväsen med händer och fötter för att på alla upptänkliga sätt lägga i dagen, att de af hela sitt hjerta slöto sig till sin banörförares nobla ord. En deputerad, Casot, gick tillochmed så långt i sin hänförelse, att han önskade ett martyrium och bönföll presidenten om, att äfven han måtte blifva kallad till ordningen. å det värsta stojet tycktes hafva lagt sig, företog presidenten exekutionen, kallade I Gambetta till ordningen och förbjöd honom att Jitra sig vidare; men starka dyningar efter stormen sortforo likväl ännu länge. Ronhor tog ännu en gång till ordet för att förklara, det han förkastade Gambettas utgjutoloor, och krigsministern Cissey afslöt debatten med en bitande qvickhet, vare sig att den kom afsigtligt eller icke. Ministern gaf neml. Gambetta en skarp tillrättavisning och sade, att han ogillade exdiktatorns approvisionnement, hvarigenom tanken leddes på de beryktade leveranskontrakten i Tours, i st. f. improvisation. Det kan för öfrigt icke vara något tvifvel underkastadt, att den tappre generalen hyser lika stor respekt för båda delarne. -Ixvad allt detta påminner om 18487, sade en f. d. deputerad; hvilken från åbörareplatsen var vittoo till detta sammanträde. oOch efter efter 1848 skrifva vi 1851, svarade en af hans sidokamrater. Efter sammanträdet hade Gambstta ett ganska lifligt samtal med Ducuing, hvilken likasom flere andra deputerade af venstern i hög grad ogillade hans beteende. Ni rent af bavar väg för kejsardömet, sade Ducuing med all rätt till Gambetta. Denne kände sig synbarligen träffad af denna anmärkniog och kande endast svara: Det är en skandal att sådana personer våga visa sig på talarestolen! Gambotta sökte visserligen på sin tid att förbindra dem derifrån genom ett dekret, medelst hvilket han ville taga valbarheten ifrån alla, som beklädt offentliga poster under kejsardömet; men nu siones det en gång lagligt valde depnterade, hvilka äro anhängare af detta, och skandalen består ej deri, att de försvara sig då de angripas, utan den kommer fråd de radikala, hvilka ej vilja finna sig i, att lika rätt gifves för alla. I nationalförsamlingens restauration tilldrog sig äfven en odehaglig scen efter det stormiga sammanträdet. Då Ronber gick igenom rummet, sade Jules Ferry till Gambetts, Lockroy och andra radikala deputerade, hvilka stodo omkriog honom: Det är alldeles säkert, stt det finnes en bonapartisk komits, den håller sina sammanträden hos Ronher.Då Rouher hörde detta, stannade han och sade belt lugnt till Jules Ferry: Jag kan försäkra er att ingen komit samlas hos mig. Gambetta kom Jules Ferry i förväg med svaret och utbrast: Med den saken skola vi nog sedan komma på det klara. Och straxt derefter började de radikale deputerade ropa: Hvar äro Elsas och Lothringen? Gif oss tillbaka Elsas och Lothringen! Den napoleonske deputoranden Galloni dletrie, som är mycket hetsig och hvilken man endast med stort besvär bindrat från att rusa på Gambetta i nationalförsamlingen, var vittne till detta uppträde, och då ban fick höra, att de radiMan vill veta, att Rumenien och Serbien låtit i förtroende underrätta några makter, att en öfverenskommelse nyligen ingåte mellan dem. afeedd att skydda deras närvarande internationala ställning mot Turkiets planer. De båda forstendömena skola häri understödjas af Tyskland. Från Spanien når oss den anteckvingevärda underrättelsen, att myteri utbrutit inom carlisthären. Flera baskiska truppafdelvipgar skola noml. hafva rest sig mot Don Carlos. Resningen blef dock genast undertryckt. Anstiftarne skola skjutas. Några skaror st upproriska federalister batva elagits i provinsen Cadix. I Italien uttalar man sig med stor belåtenhet öfver den bankett, söm amiralen öf