far, fältlåkaren och riddaren G. Becker, att anvåndas i hans vidsträckta militärochj privat-läkarepraktik, då jag bland alla de tusental i utoch inländska tidskrifter uppgifna hudläkemedel ej fann något enda som på kemisk väg befordrade läkning. Hans efterlemnade egenhändiga anteckningar vitsorda ock preparatets höga värde. Efter hans död 1861 föll mediet i glömska, men sedan de mediciaska forskningarna från och med 1867 konstaterat, att en mängd af menniskohudens abnormiteter härflyta af parasitåra orsaker, samt att all sårläkning motverkas af mikroskopiska protorganismer, hvilka på mångfaldigt sätt framkallas äfven af vibrioner i dammet o. 8. v. och erfarenheten från de fasaväckande bataljerna under fransk-tyska kriget 1870 gifvit vid handen nödvändigheten af att ega tillgång till ett lokalmedel, hvilket är både antiseptiskt och specifikt sårläkande genom att med alltid närvarande beståndsdelar i menniskohuden ingå kemiska föreningar, beslöt jag mig för att utsträcka pröfningen af det preparat, hvilket jag sammansatt, och ha dessa forskningar utfallit särdeles gynsamt, om också förenade med stora kostnader för mig sjelf, Preparatet är både antiseptiskt och specifikt hudmedel, mig veterligt det enda hittills uppfunna: benämnes af mig Antylion, en namndefinition efter Paulus Zgineta och Gorrhzus samt utkommer oförtöfvadt i handeln i alla länder för att blifva ett mångsidigt, billigt och för allmänheten lätt tillgängligt toalett-, hudförsköningsoch läkningsmedel. Arboga 28 maj 1874. A. 6. Becker. sOm jag finge välja dödssätt, tror jag nästan jag skulle föredraga att bli halshuggen, yttrade någon häromdagen. — Fy då, inföll en annan, nej, då ville jag hellre bli bränd... — Lefvande! — Nej, för katten!