Göteborgsposten – 10 juni 1874, sida 2

mansättning, är för ögonblioket försvunnet; men bonapartisterna, som bära hufvudet allt högre, äro en omedelbar hotelse för sortvaron af Frankrikes nuvarande statsform. Emot dem äro också de båda sista talen af Thiers och Gambetta riktade. Thiers har icke uttryckligen nämnt bonapartisterna, spetsen af hans anförande gälde, såsom fallet varit med alla hans anföranden sedan ett år tillbake, monarkisterna i allmänhet. Men ett ställe i hans tal visar, att äfven han mest fruktar bonapartisterna och håller dem för det farligaste bland de monarkiska partierna. I öfrigt inskränkte sig den grånade statsmannen till att upprepa sina ofta uttalade grundsatser och förklara, att han anser republiken för den enda möjliga regeringsformen i det närvarande Frankrike. Hvad Thiers säger betänksamt och kallt, det strömmar med glödande lidelse ur Gambettas mun. Det är samma program, samma åskådning i afseende på landets politiska ställning, men bans tal i Auxerre förbåller sig till hr Thiers som ungdomen till ålderdomen. Thiers förklarar, Gambetta undrar; Thiers uttrycker sina farhågor för republikens fiender, Gambetta ropar: Ned med dem !. Thiers talar om kejsardömets dåliga styrsel, Gambetta kallar det för demokratiens förvrängning och Napoleon III för en afskyvärd, trefalt förbannad lögnare, Ex-diktatorn och ex-presidenten öfverensstämma fullkomligt med hvarandra i afseende på det väsentliga innehållet af sina tal. Båda förklara, nu också hvar och en på eitt för honom egendomliga sätt, att franska folkets: flertal vill ha republiken och att det är otänkbart att påtvinga detta flertal någon som helst movarki. Den nya ministår, med hvilken Mac Mahon omgifvit sig, står dock i strid mot dylika försäkringar och stämningar. För det val, hertigen af Magenta giort, kan man likväl anföra, att venstra centern vägrat ingå på frågan om ett koalitionskabinott. Så berättas det åtminstone och tillägges, att marskalken iakttagit den lojalaste hållning ooh ej uttalat eig mot någon af de kandidater, som man föreslagit bonom, ej ene mot Dufaure och Waddington. När det oaktadt ingen ministör kunde komma till stånd, valde ban sina rådgifvare, hvar helst han fann dem. Han slöt krisen så att säga på ooldatmarr. Univers hånade: Marskalken löste den invecklade frågan, rörande hvilken politici bråkade sina hutvaden, på ett mycket enkelt sätt. Han tog ett halft dussin korporaler, kommenderade: Till höger rätta er, marsch! — och de marscherade. Huru långt de skola gå framåt, utan att stapla, är ovisst. Som en öfvergång, en brygga uppfattas det nya kabinettet äfven af de moderatliberala tidningarne; på oron, ovissheten och partilidelsen skall det lika litet kunna göra slut som kabinettet Broglie. Allt bestämdare blir derföre den åsigten, att detta obehagliga tillstånd ej skall upphöra förr, än det blir möjligt för landet att genom nya val lägga i dagen sitt verkliga sinnelag. Ej allenast Frankrike, utan äfven utlandet önekar ifrigt, att en slutlig, fast regeringsform måtte grundas i Frankrike. En möjlighet derför ligger i ett förbund mellan republikaner och orlåanister, eller parlamentariskt taladt mellan högra och venstra centern. Man trodde derpå efter ett af grefve dHaussonville hållet märkligt tal, för hvars väsentliga inpebåll vi törut redogjort; men senare har högra: centern framkommit med sitt program, och då det vill bibebållande af det närvarande, utan att göra någon eftergift till förmån för republiken, har venstra centern icke accepterat det, utan förklarat sig vilja iakttaga en afvaktande hållning. Men ännu är icke den sista bron för närmandet upprifven, utan synes man kunna vänta ett nytt schackdrag af den skicklige Dufaure, som till allmän förvåning röstade tör den allmänna vallagens öfvergång till andra behandligen, dervid förande några och tjago medlemmar af venstra centern med sig, fastän Löon Say och Casimir Perier icke röstade samt Thiera med de andra medlemmarne at fraktionen voro mot förslaget. Men skulle icke något närmare kunna bringas till stånd, då måste stormande tilldragelser åter inträffa inom Frankrikes nationalförsamlipg, hvilken skall enligt förut fattadt beslut d. 15 d:s i Versailles slutligt afgöra öfver Dabirels förslag, hvilket omfattar frågan: Movarki eller republik? I Spanien har åter inträdt ett på stället marsch! i regeringsbärens operationer mot carlisterna. Sedan Concha förlagt sin operationsbasis till Vitoria och ej mindre än tvenne gånger — reml. en gång från Osma och två gånger från Vitoria — utryckt med hela sin bärsmakt, för att skaffa sig visshet om motståndarnes ställnjogar och styrka, väntade en och hvar en snabb frammarsch mot Estella, der den carlistiska regeringen för provinsen Navarra bar sitt säte. 7 Man var desto säkrare på ott hastigt uppbrott, som alla förberedelser till ett dylikt träffats och man redan d. 27 försäkrade inom sältposten, att jemväl den fått befallning om att hålla sig i beredskap till affärd. Sådan var ställningen ännu d. 28:de, men följande dagen antog allt ett annat utseende, än man trott och väntat. Posten stannade lugnt qvar, de redan högt packade trossvagnarne aflastades åter, och regementena ryckte åter liksom förut ut på exercisöfningar. Ännu förnimmes intet annat om ett förestående uppI brott, än att Concha sjelf begifvit Big till. Logrono. Men carlisterna begagna väl tiden, för