Göteborgsposten – 9 juni 1874, sida 2

—— 2— — — förstå, att ni fattat smak för mina öron! Ni gjorde i sådant fall bäst i att lägga band på er förvända smak, signore röfvare. Jag önskar att behålla dem såsom en perconlig prydnad. vå — Ni är kallblodig, ni! sade Carvelli med beundran. Ni och jag böra bli vänner, signorins. Jag beundrar med mer än allt annat. Vill ni skaka hand med mig efter engelskt bruk ? Han räckte ut sin senfulla hand, röd ech grof som en vildes. Olla såg på den ett ögonblick, förde sins egna händer bakom sig, skakade på hufvudet och yttrade allvarligt. — Ni får ursäkta mig. Jag kan verkligen ej gå er önskan till mötes. Här skola vi efstå från engelska seder och bruk. Låt oss komma till saken. Har ni bestämt beloppet af min lösepenning? — Jag tillåter er ej att erlägga lösepenning, förklarade röfvarhöfdingen. Oilas mod sjönk. — Ni tänker således sätta mig på fri fot genost? frågade hon med låtsadt mod. — Alldeles: icke, signorina. Ni missförstår min karakter och mina afsigter. Tillåt mig tala tydligt med er. Då jag tog er till fånga hade jeg för afsigt att låta er komma på fri fot igen mot erläggande af en dryg lösepenning; men er skönhet och ert mod ha fångat mig i min ordning. Jag är er fånge till och med i bögre grad, än ni äs min! Jag älskar er, signorina. Jag skell gifta mig med er! Olla sammandrog sina vackra ögonbryn. — Tror ni ej; att ni gör er något för säker om der saken? frågade hon. I det Jand, hvarifrån jag ko är det vanligt att låta en dame äfven ha en röst m fråga om en sådan sak. Lagbrytaren rynkade bistert pennan.