Göteborgsposten – 9 juni 1874, sida 2

Ollas läpp kröktes föraktligt. Hon förstod att hennes bästa metod att behandla denna skoningslöse tillfångatagare rar att öppet trotsa honom. Rädd undergifvonhöt skulle endast framkalla hans tyranni. — Ni smickrar mig, anmärkte hon hånfållt. Om ni kommit för att blifva vittne till en rörande scen, signore, en scen af tårar och veklagan, så beklagar jag, att jag måste bereda er en missräkning. Tårar och böner och svält, då sådant ej kan göra mig ringaste gagn, är ej i min väg. Vill ni taga plats? Jag förmodar att det ej är nödvändigt för mig att bedja om ursäkt för den torftiga möbleringen? Förbrytarens råa, djuriska onsigte öfverdrogs af en mörk rodnad. Hans svarta ögon lyste af beundran. — Per Bacco! utbrest han. Ni är så mektlös mot mig, att jag skulle kunna taga er under armen och springa bort med er, signorina, och likväl her ni en jättes mod. Ni vågar trotsa mig — — och hvarföre skulle jag ej det? afbröt hon. Hvad är ni? En röfvaro — en tjuf — en person som stjäl pengar, små och stora summor. Väntade ni kanske, att jag skulle falla i svimning vid ljudet af er röst eller vid åsynen af ert ansigte? Ni måste ha trott mig vara lika svag till själen som ett barn. Carvelli bet sig i läppen. — Ni är frispråkig, signorina, sade han. Jag kan märka, att ni är obekant med mitt rykte. Jag skall derföre berätta er, att det ej är en månad sedan jeg lät släppa en af mig tillfångatagen engelsman minus hans öron. Olla ryste ofrivilligt, men det gäckande uttryeket i hennes ögon försvann ej lika litet som det gäckande småleendet kring hennes läppar. — Ett manligt dåd! anmärkte hon hånfullt. Jag kan just tro, att ni vill skryta doröfver. Det är ej mer än man kan. vänta af en person, som förföljer värnlösa qvinno. Måhända vill ni med er grannlaga hänsyftning låta