Göteborgsposten – 29 maj 1874, sida 1

Några minuter voro tillräckliga för att göra de två cellerna i ordning, och sedan doktorn tillkännagifvit, att hans arbete var slutadt, ledsagade röfvarhöfdingen sina fångar till deras rum. Dessa voro små och af samma storlek, ungefär aderton qvadratfot. Väggarne i det ena rummet voro behängda med ylletäcken. En löst legd matta betäckte golfvet några hvita lakan och täcken voro lagda i ett hörn, och ett bord samt några stolar utgjorde möbleringen. En öppen dörr ledde från detta rum till det närgränsande. Det senare, bestämdt för Tressilians och Popleys begagnande, hade : blott några stolar till möblering, men äfven der voro täcken framlagda. Hvartdera rummet var försedt med en lykta, som spridde ett svagt sken. — Detta är det bästa vi kunna åstadkomma, signorina, sade Carvolli, då han släppte fådgarne in i deras celler. Ni kunna besöka hvarandra så mycket ni behagen. Jag ämnar ej vara så särdeles hård emot er, om ni ej tvingar mig dertill. Gör det så trefligt som möjligt för er, signorina; jag skall komma och besöka er efter middagen. Han bugade sig och gick samt stängde dörrarne till båda cellarne. Tressilian satte sig ner i närmaste stol. Popley och mrs Popley betraktade sin unga herrskarinna med djup förtviflan. i — Vi äro värre deran än vi voro på Sicilien, utbrast mrs Popley. Oh, miss Olla, han har blifvit förälskad i er, och han är en million gånger värre än mr Gower. — Jag vet ej, svarade Olla tankfullt. Han är naturligtvis långt djerfvare och hänsynslösare. Ja, kanhända han är värre! — Gud ske lof att ni visar ett sådant mod, miss Olla, sade Jim Popley, hvars vanligtvis röda ansigte nu var fullkomligt blekt. Nästan hvilken annan som helst skulle ha gråtit och jemrat sig.