Göteborgsposten – 29 maj 1874, sida 1

hvilka ju här i landet nu visat sig upptaga så mycken tid för konungens rådgifvare. Men: vi tro icke, att denna tid är förspilld — och då måste man, såsom nödvändigheten här i Sverige väl också bjuder, tänka på medel att ersätta de från andra områden borttagna krafterna —; och vi vilja nästan hålla före, att en Sverdrup eller någon aunan ledare aldrig skulle hafva kommit till den ställning, han intar inom stortinget, om han bland sina motståndare der mött kraftiga, insigtsfulla medlemmar af konungens rådkammare, som tillika varit skickliga debattörer. Vi anse derföre, att det är hinder af mera tillfällig betydelse, som nu ställa sig i vägen för förslaget om statsrådens deltagande i stortingets förhandlingar, hvilken anordning såsom grundsats inom det konstitutionella statslifvet deraf endast i mycket obetydlig mån till sin giltighet förringas. Kan den norska regeringen köpslå med representationen, så att verkligen den af regeringen i december 1873 i samband med denna fråga ställda upplösningsrätten en gång komma att införas som kompensation mot den nu önskade förändringen, så vore det nog en god affär för både den norska regeringen och det norska folket, men vi tro knappast, att det norska statsskicket — äfven utan denna motvigt — skulle till men för regeringsmagten nödvändigtvis lida någon betydlig förändring, om stortinget, såsom möjligen kan inträffa, med nästa stortiogsperiod genomdrifver sitt förslag utan vilkor, utan någon af regeringen fordrad motvigt. Norge är ju redan ett slags republik; det är bättre att konungens rådgifvare kasta sig in i den parlamentariska striden, pröfvande hvad inflytande de dervid personligen kunna utöfva, än att de båda statemagterna handla hvar och en för sig, utan närmare beröring än den nuvarande. Vi veta, hvad regeringen — vi tala naturligtvis icke här om konungen personligen — kunnat uträtta genom deltagande i det parlamentariska lifvet i andra konstitutionella stater. Det norska stortinget torde, lika litet som så många andra, kunna i längden undandraga sig inflytandet af den närmare beröringen med den öfverlägsna intelligens och sakkunskap. som regeringen bör hafva till sitt förfogande. Kunde det det, så vore det i sanning illa beställdt med dess uppfattningsförmåga eller dess hog att sträfva för samhällets allmänna intressen; och då hjelper det ej — åtminstone icke i längden — om man aldrig så sast håller på en konstitutionel garanti af så inskränkt betydelse som den, att konungens rådgifvare icke skola hafva någon personlig beröring med representationen. Möjligen. hafva de senaste tilldragelserna i Danmark låtit den norska regeringon se betänkliga faror hota genom stortingeta nu afaedda förslag, men det vore underligt, om ej norrmännen, som ha sin fria författning från så pass mycket längre tid tillbaka, skulle hafva hunnit lits. löngra i verklig konstitutionel utveckling, i sans och måtts, än våra södra grannar. :