Göteborgsposten – 29 maj 1874, sida 1

—ö OO B FMV lagstilllägg förelades stortinget 1839, 1842, 1848 och 1851. Hr Stang framlade under tiden gesom olika representanter en massa alternativa förslag i samma syfte. Alla dessa förkastades af stortinget, men år 1863, då stortinget hade beslutit en motsvarande förändring, var det regeringen — och af denna var då statsrådet Stang såsom chef för revisionsdepartementet en medlem — som motsatte sig dess genomdrifvande med framhållande deraf, att hon, med afseende på den erforderliga jemvigten vid myndighetsfördelningen mellan statemagterna, ansåg införandet af tvåkammarsystemet och rättighet för konungen att upplösa stortinget och anbefalla nya val såsom en behöflig motvigt mot det inflytande, som representationen skulle vinna öfver regeringen, om statsrådets medlemmer komme att deltaga i stortingets förhandlingar. Då tvåkammarsystemet alldeles icke rönte några sympatier i landet och då upplösningsrätton skulle komma i betänklig konflikt med grundlagsstadgandet om det suspensiva veto, så måste emellertid regeringen för den gången uppgifva tanken på dessa grundlagsförändringar, och med detsamma förföll, likaledes för den gången, frågan om tillägget till 8 62. Ett nytt beslut i samma syfte fattades af stortinget 1872. Regeringen vägrade att sanktionera detta, men framkom vid nu samlade storting med ett eget nytt förslag, nu endast i förbindelse med fordran, att konungen skulle ega rätt att upplösa stortinget och anbefalla nya val. Det var natarligt, att stortinget skulle hålla på sitt förra beslut; dock är att märka, att detta nu förnyades med nätt och jemt så stor majoritet, som fordras för en grundlagsfråga. Den tillfällige norske bresskrifvaren i N. Dagl. Alleh. har sökt förklara regeringens, eller kanske mera hr Stangs, förändrade uppfattning af denna fråga; och vi tillåta oss att här ordagrant återgifva en del af denna förElaring: Så länge de radikala krafterna ännu lågo bundna och hela värt politiska lif ännu hade naivitetens hela prägel, så länge stor: ingets pluralitet af vålmäende storbönder blott ansågs sakna förmågan atträtt förstå regeringens välvilliga afsigter, när dessa icke fingo sin närmare förklaring genom statsrådens deltagande i tingets förhandlingar, så länge v r saken föremål för regeringspropositioner; men idyllens tid försvann, och man vaknade upp till den prosaiska verklighetnn. Storbönderne och deras anda öfvergingo till småbönder med deras anda; det Visade sig, att den nya pluraliteten hade ätit af kunskapens träd, och den gjorde snart de underbaraste framsteg i förmågan att skilja mellan godt och ondt; kunnige sakförare och andra oegennyttige rådgifvare lärde den icke endast, hvad makt den egde, utan äfven hvad makt den kunde förvärfva. Det. visade sig med andra ord, att det norska stortinget var en samling menniskor med samma fallenhet och samma svaghet som alla andra nationalförsamlingar, att på en gång begagna sin makt till det yttersta och samtidigt utvidga dess kallor. Detta var vändpunkten för en total omkastning af.helä sitgationen. Gärdsbrukarne, gom hittills röstat mot statsrådens dcltegande i stortingets förhandlingar, orstodo nu, hvilken uiomordentlig makttillökuing de på detta sätt kunde er hålla, och det till och med utan något vilkor eller begränsning, emedan samtidigt allt, hvad konservativt hette, insåg faran, om intet vilkor eller begränsning me, och sökte derför ätt hejda strömmen från de slussar, som de sjelfve öppnat. Det skall alltid förblifva en af den norska regeringens ovanskligaste förtjenster, att hon med det allvar och den pligtenliga resignation, som städse gifvit henne hennes prägel, skred till det tunga arbetet att erkänna sitt misstag och att motsätta sig, hvad hon sjelf förut (föreslagit. Hon gjorde sin pligt 1 samma ögonblick hon förstod, att en sådan grundlagsändring som denna under de nya företeelserna inom stortinget omöjligen kunde försiggå isoleradt och utan garantier, så framt icke vår konungamakt, redan förut mindre stark än önskligt, skulle nedsjunka till skuggornas verld och blifva, hvad hr Sverdrup öppenbjertigt tillstod — ett kungligt presidium! : Om vi måhända här i landet icke till fullo uppfatta, huru förhållandena i vårt grannland kommit att förändra sig så, alt statsråden, genom att deltaga i stortingets förhandlingar; nu skulle komma allt för mycket under tingets tryck, då de deremot för ett tjugotal af år sedan beräknades genom detta deltagande skola sjelfve hafva på detsamma utöfvat ett större inflytande, om vi icke heller obetingadt lika mycket uppskatta den af brefskrifvaren antydda resignationen, om vi slutligen förutsätta, att det närvarande statsrådets medlemmar skulle — ovana som de måhända nu äro vid politiska debatter — känna sin underlägsenhet på detta område gent emot en sådan man som t. ex. Sverdrup, så må vi dock medgifva, att den förutsatta grundlagsförändringen genom de af brefskrifvaren antydda förändringarne i representationens ton och hållning icke heller undgätt vär uppmärksamhet och att vi här i Sverige all deles icke afundas norrmännen den utveck: ling, som deras statsskick på sista tiden synes fått. Vi må tillägga, att de sedan 1869 in: förda årliga stortingen dessutom göra det ännu betänkligare för de norska statsråden att nöd: gas deltaga i de parlamentariska striderna — — A Jan lilla darman 1 Al nea. YWÖÄNmnA