Göteborgsposten – 28 maj 1874, sida 1

— —— — ———— — ——— — Gif er i väg! sade han, och var tacksam för att ni får komma undan med lifvet. Bort med er. Lipari blinkade åt röfvarhöfdingen, vände om hästarne och for tillbaka mot Neapel. Olla och hennes vänner bliockade bedröfvade efter honom. j — Hästarne! sade Röde Carvelli i befallande ton. Männen begåfvo sig åter in i de busksnår, hvarur de framstörtat, men kommo straxt derefter tillbaka ridande, hvar och en ridande en extra häst. Två af dessa voro försedde med damesadlar. Röfvarböfdingen hjelpto Olla att sätta sig upp i den ena; mrs Popley hjelptes upp i den andra. Popley och Guy fingo äfven sätta sig till bäst, och Röde Carvelli satte sig sist af alla i sadeln. — Hm! sade Olla med en skymt af misetanka. Fyra hästar! Och fyra bland oss äro fångat! Två damesadlar! Och äfven två qvinnor att sitta i dem. Ett helt underligt sammanträffande af omständigheter, om det verkligen ej är något annat än ett sammanträffande! Hon såg skarpt på röfvarhöfdingen. Han undvek hennes blick och sökte få tag i en läderrem, hvarmed ban skulle leda hennes häst. . En af röfvarne ledde på samma sätt Guys häst. Jim och mrs Popley voro genom enahande försigtighetsmått beröfvade möjligheten till flykt. — Utan tvifvel, miladi, sade Röde Carvelli, har ni hört åtskilligt om italienska röfvaro. Ni är nu på väg att blifva persönligen bekant med dem. Jag ämnar föra er till våra gömställen, och ni skall få godt tillfälle att efter behag studera land ens fria och glada monarker. — Ett ögonblick! sade Olla. Antag utt jag gifver er mina penningar? — För sent! Jag vill nu komma i besittning af er sjelf, svarade Röde Carvolli med ett småleende at förfärande betydelse. För sent, signorina! Ert öde är besegladt! Framåt, mina män!.