Göteborgsposten – 23 maj 1874, sida 1

ÄDmLE Steälgån Sungande, nten å ancra sida må man ej heller glömma, att för en säsong, beräknad på månader ej veckor, i afseende på nya program Åden största sparsamhet måste iakttagas. En egendomlighet med detta sällskap är, att de flesta af sällskapets medlemmar äro nära beslägtade; efter hvad vi hört uppgifvas lärer den charmanta, i behag, djerfbet och skicklighet här kvappast förut öfverträffade primadonnan, mille Virginie Leonard, newligen ega ej mindre än 6 bröder vid sällekapot, hvars egentliga öfverhufvud lärer vara den talangfulla sjustjernans moder, en gråbårig dame med spår af ovanlig ekönhet, hvilken — damen nemligen — då och då skymtar fram mellan förhängena till ingångarne. I säkerhet företer detta sällskap någonting ovanligt; man beböfver aldrig vara rädd eller ängslas för utgången af de mest halsbrytande vågstycken. I fråga om elegans i kostymer o. dyl. lärer den här under ny inöfning varande, af oss i en föregående krönika, under sällskapets vistande i Köpenhamn, utförligt omnämda feeri-pantominen Condrillon eller Askungen komma att erbjuda något noch nie da gewesenes. Till alla vänner af dansk litteratur i allmänhet och den i fråga varande författaren i synnerhet rekommendera vi som passande lektyr urder pipgsthelgen: odte nyere Foreldsninger af Erik Bögh, innebållande: 1) Forelesning over Det mest Imteressante af Alt (Forelskelse); 2) Forelesoving over et meget farligt Aemne (Sandhed); 3) Om Digtere. Prosaisk Forelesning for detupoetiske Publicum; 4) Om Riddertidens Herligheder. Forelesoivg tor Romanleserinder; 5) Hvorledes Kritiken opkom, og hvor höjt den kom op. KonkurranceFore!esning ;6) Forelesning over en meget gammel og farlig Sygdom (Honnet Ambition); 7) Om Forlovelser, Forelesnirg för Uforlovede och 8) Samfundets farligste Fjender (Pebersvende). Forelesning nermest for Damer. Ett par af dessa föreläsningar (Om Forelskelsen och Om Pebersvende-) äro här bekanta genom förf:s eget uppläsande deraf. Vi kunna försäkra våra läsare och läsarinnor att de öfriga innehålla en lika rik samling af Luno, Vittighed och Spydighed som dessa och hans berömda första Syv Forelssninger. Han är för resten icke god att komma ut för den mannen, när han vill vara spydigpå rent allvar. Här om dagen kommer till honom en ung kompositör med en voriginal fantasi för piano, som han nyligen utgifvit under titel Kunst og Korlighodoch betecknad som Komponiateps Forlag och Ejendom. Oförsigtige unge man, det skulle du al drig ha gjort! Mäster Erik, som han i bland skämtsamt brukar kalla sig, sjelf en ovanligt musikaliskt bildad man, tar nothätftet, ser deri, studsar och gor till ett skratt. AE Derpå slår ban sig ner och skrifver ett Dit og Dat, hvarur vi ta oss friheten anföra slutet: — — Eftertryck är, som vi ofvan anmärkt någonting mycket vanligt inom den musikaliska verlden. Hvar och en, som komponerar något, som duger, kan bereda sig på att det fantiseras deröfver och ban kan gerna betrakta sig som ganska honett bebandlad, om endast hans namn får den äran att stå på titelbladet tillsammans med den fantiserande, men den nu i fråga varande fantasien (Kunst och Kerlighed) skall öfverbevisa hvar och en, som har lust att bli öfverbevisad, derom, att en kompositör kan bli utsatt för något ännu värre än eftertryck, nemligen — före-tryck. I medlet at detta århundrade lefde en pianist, poleka till börden, vid namn Tekla Badarscoska, som skref en mängd salongsstycken för piano, hvilka i hög grad ådrogo henne de grundliga tyska musikkännarnes förbittring. . De stränga herrarne anklagade henne för att demoralisera smaken, kallade henne ett mönster för uppblåst dilettantism och stämplade hennes arbete som kliog-klang, hvilket endast var beräknadt till att slå blå dunster i ögonen på folk med. Hon dog helt ung — om kritiken var oreak dertill eller ej, skall jag låta vara osagdt. Det är väl nu en 10—12 år sedan, hennes död stod anmäld i tidningarne, men ännu innan hon dog hade hon dritvit sina musikaliska missgerningar ända derhän att bon med en underbar behändighet förgripit sig på hr Alfred F. Christensens Kunst og Kerlighed-, hade omskrifvit den från 44 till 54a takt, utarbetat den till ett Korocau de Salon och utgifvit detta under namn at — a pritre duns värrge .. Här är alldeles icke tal om en tillfällig likhet, endast om identitet. Icke en enda sats af hans konstkärliga fantasi har hon lemnat i fred, allt det, som finnes bos honom, finnes äfven hos henne — med undantag af den obegagneliga introduktionen på tre takter — och det till på köpet stöpt i en bättre form. Detta är sästan för fräckt. Hvartill hjelper det nu, att han sätter Komponistons Ejendom utanpå fantasien? Hela verlden känner till TZa priere dune vierge och när han hos det förflutna vill återfordra sin egendom svarar det närvarande honom med Proudhons bekanta ord: La propriste vest le vol (All egendom är stöld!) Nästa gång aktar sig nog tit. Christensen för att bedja Erik Bögh anmäla hans musikaliska ÅEjendom! Apropos musik, så har vår i veckokrönikan för d. 9 d:s införda uppmaning från musikdir. C. E. södling i Vestervik om bidrag till Mäster Plut, visgubben?, lemnat det goda resultat, att insamlingen tills dato inbragt 123 kronor — derat 100 kr. redan afsändts till dir. Södling — enligt följande förteckning : Till Gubben TPIuti