Göteborgsposten – 23 maj 1874, sida 1

ÅAÅ 101 Mmaffe 2 J vt 21I 2 2 Solen börjar att gassa ordentligt, ett ungt, oförväget alägte bar krupit ur vinteröfvorplaggens dunkla skal likt fjärilen ur puppan, lösskogen börjar skaka sina ljusgröna kronor i kapp med den mörka barrskogens, hr Söderström börjar att titta efter gäster från Nya Elfsborgs tinnar och torn och hr Borgendahl spelar likaledes en spejares roll från Långedrags verandor, i Marstrand målas och fejas hvarenda kåk utan och innan, och familjer, som i anseende till bostadsbristen redan i April nödgades flytta utom stadens. f. d. murar till Hisingen, Nya Varfvet eller Partilled kunna nu med en viss stolthet bedja sina i stadens qvalm instängda vänner Åkomma ut på deras lilla landställe .... Kort sagdt, vi tyckas nästan ba hoppat öfver våren och kommit direkte in i sommaren. Ahmanska sällskapet lemnar oss natten till nästa lördag, det är också ett sommartecken — ett mindre glädjande sådant! Den siesta månaden af sejouren har, som man vet och som vi förut omtalat, efter vanligbeten utmärkte af ett gästspel: hr Gustaf Fredrikaons, hvilken i Georges Bernarde roll i Börd och förtjonet lemnat ett nytt bevis på sin eminenta förmåga att med värdighet och lugn behandla dialogen. : Äfven i rollens mera passionerade ögonblick synes oss skådespelaren nu mera fullt vuxen sin uppgift; en skådespelare wed hans erfarenhet och bildning vet allt för väl, att man ej behöfver Årura för att synas passionerad, att de djupaste känalorna sällan röja sig i höga skri eller stora åtbörder. Också stiger intresset för karakteren efter den första akten, eom egentligen ej innehåller annat än en nödvändig exposs, rodan i den andra och kulminerar i den tredje akten, ÄÅf hr Fredriksons medspelande är det knappast någon mer än fru Pousetts, mor Bernard, som kan sögas nöjaktigt fylla sin plats. I vissa scener, särdeles slutscenerna i tredje akten, då hon försöker dölja sin bittra smärta under en glad och förnöjsam yta, lyckas hon träffa den gripande, men det oaktadt oj öfvordrifna natur i framställningen, som här är hödvändig för att mor Bernard skall framstå som en ädel och upphöjd karakter ej som en låg hycklerska. I För nervösa fruar, ett litet proverb, som i måndsgs gasa på m:ll Janssons noirs d Mindra Teatern, utvecklade soiregifverskan ett graciöst och intagande spel som frun. Hr Fredriksson som den äkta mannen öfverträffade sig sjelf i osökt naturlighet och finess i replikbehandlingen. Att vår förmodan det denna, af en sullsatt salong bevistade soirö närmast torde kunna betraktas som en bröllopsrecett var riktig framgår deraf, att Charlotte Jansson och Adolf Hellander i dag sammanvigaw till ett äkta par. Så väl Pingatdagen som Annandagen äro föreställningar ämnade att gifvas på Nya Teatern, båda aftnarne efter ett särdeles innehållsrikt program, nemligen: Resan utföre, Richelieus första vapenbragd och Den hvita halsduken. Hr Fredrikson medverkar både i det första och det sista stycket. På tisdagen har den högt aktade och värderade gästen sin reeett med ett för vår allmänhet så godt som alldeles nytt program. Till förpjes gifves nemligen Octave Feuillete proverb Eii grått bärsträ. Stycket, som egendomligt nog aldrig förut uppförts å k. teatern i Stockholm har der en följd af gånger med mycket bifall gifvite under den nu snart förflutna säsongen i en öfversättning redan för ett tiotal af år sedan gjord af signaturen V. S. och kort derpå af en god vän till honom inlemnad till k. teaterdirektionen. Under 10 år hvilade emellertid det lilla proverbet bortglömdt i teaterbibliotekets gömmor ända tills -den gode vännen en vacker dag erinrade sig det, drog fram det och snart blef i tillsälle att deri jemte fru Hvasser — stycket spelas endast mellan två personer — fira on ny triumf. Nämda kovnatnärinnas roll är här öfvertagen af fru Raa. Proverbet är här förut endast uppfördt af Cettiska sällskapet. Efter härsträt kommer en 2:akts-komedi Kusinerna, avonskt original med, efter hvad det hviskas, en medlem af en bland Sveriges högättade tamiljer till författarinna. Efter hvad vi förnummit lärer hr Fredrikson roll i detta stycke anses för en at hans allra bästa. En af denoa skådespelares allra första roller är baron dArgentieres i ÅSedan solen gått nod, som bildar slutnumret på programmet. Han spelade den nemligen förste och enda gångerna på några studentspektakler i Upsala är 1859 eller just vid de tillfällen då hans ovarliga begäfning allraförst gjorde sig bemärkt inom en vidsträcktare krets än vänners och kamratera. Vår allmänbet blir — så mangrant som möjligt hoppas vi — sålunda denna afton i tillfälle att beundra den talangfulle konstnärens mångsidighet i tra olika roller at vidt skild beskaffenhet. Natten mollan nästa lördag och söndag afreser, som ofvan berättats, Åhmanska sällskapet till Kristiania med ångt. ÅAnrhuus samt återkommer hit sista dagarne i Augusti på ett kort, efterlängtadt gästbesök under september månad, ; Lorensberg gifvor sällskapets sörtjente eånginstruktör och orkesteranförare, dir. Emil Becker, i afton med biträde af sångamatöror och Beyerböckska kapellet en konsert efter ett rikhaltigt program, som återfinnes i dagens annonsafdelning. Detsamma upptager bl. a ouverturer till Haydsse, at Auber och Skalden och Bonden, af Suppe, Dina blå ögon, ur Peder Rank, af Lewerch, potpourri ur -De pratsjuke, at Becker, vals, polka och galopp samt en hel afdelning sångkörer. Dir. Beckers talang, hans beredvillighet mot andra, äro här allt för väl kända att vidare be