Göteborgsposten – 22 maj 1874, sida 1

2 VOM hofvot af en ny dikningslag, hvilket den ene talaren efter den andre ådagalade så utförligt, som skulle derom stor meningsskiljaktighet förefunnits. Ändtligen fick kommersrådet Sjöberg ordet, erinrande, att, då tiden var knapp, vore utan tvifvel ändamålsenligast att granska förslaget i stället för att orda om lagens behöflighet, och då kammaren under nästföregående sammanträdena mycket skyndsamt afgjort flera andra till och med vigtigare trågor, så tilltrodde han kammaren att nu kunna afgöra dikningslagen. Derefter företogs granskningen; anmärkningar gjordes, visserligen äfven de under brädskans högtryck, men de voro likväl af den beskaffenhet, att, såsom sannolikt kan antagas, Högsta domstolen icke lika villigt som lagutskottet skulle godkänna förslaget. Det är likväl möjligt, att förslaget kunnat blifva antagligt, om ntskottet verkligen sjelf bemödat sig om att göra ett godt arbete; men förfaringssättet befanns ha varit ganska karakteristiskt. Det upplystes nemligen, att motionären en längre tid varit sjuk, att hans närvaro i utskottet, då förslaget skulle behandlas, ansågs nödvändig, och att han först nyligen kunde deltaga i utskottets arbeten, och så blef författningssörslaget, sådant som det nu visat sig, accepteradt. Deraf framgår, att utskottets verkligen sakkunnige män antingen ansågo sig i den frågan icke fullt bemmastadda utan behöfde motionärens biträde eller egentligen icke höllo på förslaget vidare än att det borde framläggas på det att någon tillvitelse för underlåtenhet att behandla saken icke skulle riktas mot utskottet. Förslaget godkändes också at Andra kammaren, men ingalunda derföre att det verkligen var antagligt, utan blott såsom en demonstration. Då kapten Casparsson väckte motion om en underd. skrifvelse från rikedagen till K. M:t rörande åtgärders vidtagande för utarbetning af en mot tidens vetenskapliga kraf svarande ordbok öfver svenska språket, föresväfvade mig den tanken, att motionären, som är en fin humorist och då så behöfs äfven satiriker, sannolikt ville skämta, antingen med sina krasstmateriela kolleger i Andra kammaren, eller ock med de utanför densamma stående talrika, sins emellan oeniga, epräkrensarne. Emellertid tog nämda kammares tillfälliga utskott n:o 1 motionen mycket allvarligt i öfvervägande, och biträdde den. Men utskottet tog dock vid formuleringen af sin kläm icke statsutskottet till föresyn, hvilket, såsom bekant är, i sina klämmar vanligen förelägger K. M:t att till nästa riksdag afgifva förelag till otc. Det tillfälliga utskottet anhöll att K. M:t måtte taga frågan om hand, göra framställning i ämnet till riksdagen för ändamålets vinnande inom en ej alltför aflägsen framtid. Andra kammaren godkände sitt utskotts framställning, men Första kammaren skulle äfven i saken yttra sig. Nämda kammare har icke tillsatt mer än ett tillfälligt utskott och detta uttalade sig ändå bestämdare mot den förbistring som mer och mer sprider sig i språkots rättekrifning, hvilken befaras blifva vallt allmännare då till och med inom samma läroverk olika lärare omfatta olika metoder för undervisningen i vårt språke rättskrifning. Detta anmärkningsvärda förhållande konstaterades äfven af ecklesiastikminietern. Men påtagligt är, att då det befinnes ytterst svårt att lagstifta, t. ex. rörande skogshushållningen, så att skogen icke missvårdas, så är det ändå svårare att lagstifta rörande rättskrifningen med någon verksam påföljd, då hvar och en ändå anser sig ega rättighet att konstruera vårt språk som honom lyster, hvilket tydligast framstår i våra tidningar, der språkförbistringen redan öfvergått på det besatta området. Om af staten skulle beviljas medel för åstadkommande af en svensk ordbok torde första åtgärden böra bli, att alla de mest extrema språkkonstruktörerna anmodas med ordboksarbetet taga befattning; då kan man vara förvissad derom, att de ganska snart ådagalade sin oförmåga att verkställa arbetet, precist som då för några år sedan åtekilliga framstående publicister anmodades uppgöra förslag till ny tryckfrihetslag, men först och främst hade mycket svårt att samarbeta, och derefter åstadkommo ett förslag, som ingen, icke ens dess uppgörare, vidare påaktade. Det är gifvet, att det resultat, hvartill riksdagen kom i anledning af hr Casparssone motion, icke är af något praktiskt värde, och man kan vara benägen antaga, att just motionären sjelf allenast önskade, att den rådande språkförbistringen skulle genom ett riksdagebeslut blifva konstaterad. (Forts.)