Göteborgsposten – 22 maj 1874, sida 1

Men vid orden Min älskade Blanche gjorde han ett upnohåll. Kunde ban skrifva till denna oskyldiga, tillitsfulla flicka på en älskeres språk med sin unga hustrus kyssar ännu brännande-på läpparne, med sitt barns joller ännu ljudande i öronen? Kunde han till den grad förorätta två reva och ädla qvinnor? Han sköt papperet bort ifrån sig och lutade hufvudet mot sina händer. Han satt ensam i ett mörkt börn af rummet, och intet öga utom det allseende såg honom. En lång stund satt ban tyst och orörlig, men resultatet blef det som man kunnat förutse. Nådens tid var förbi. Hans snikenhet och hans passion för Blanche öfvervann hans samvetsbetänkligheter, om han hade några. Han drog åter till sig papperet och skref, fortfarande efterapande Guys stil, ett passioneradt bref till Blanche, hvari had talade om huru högt han älskade henne, huru det var honom förhatligt att till och med blott för en enda dag aflägena sig från henne, och att han ej skulle resa, om det ej vore hans skyldighet att hjelpa och skydda den olyckliga hustrun till den stackars Lowder, som varit bans kamrat, vän, nästan bror. Han skref många passionerade uttryck af kärlek, hvilkas åsyn skulle ha kommit hans i andra våningen sysslande, ömsom skrattande ömsom gråtande unga hustru att storstirra af förvåning. De stämde ej väl öfverens med hans uppmaning till henne att vara förståndig och det hat han sade sig hysa mot pjunkig sentimentalitet. Då brefven afolutats och förseglats, gick Lowder ut och fann en person, som åtog sig att bära dem till slottet Trossilien. Han återvände derofter till hotellet, gick uppför tropporna och begaf sig till sin hustrus rum. — Nu återstår att göra sig fri från Hester och gossen, tänkte han. Hon är ej stort klokare än ett barn och torde ha nämt för värdinnan, att hon fer till Wales.