Göteborgsposten – 22 maj 1874, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop 1874. XXXIX. Sedan riksdagen inträdt i sitt sista stadium — afslutningons — är det egentligen icke längre ott gemensamt sträfvande, att ärendena med allvar och omsorg skola pröfvas, behandlas och afgöras, utan företrädesvis att inga sådana beslut må fattas, som förlänga riksdagsmännens vistelse i nationalförsamlingsbuset på Riddarholmen. Kamrarnes sammanträden följa nu så tätt på hvarandra, att endast de mest pligttrogna ledamöterna medhinna genomläsa betänkandena; de flesta taga nu blott kännedom om klämmen. Frågor, som, föredragna en månad tidigare, hvardera skulle tagit ett helt sammanträde i anspråk, afgöras nu på en liten stund ; diskussionerna blifva derföre allt mera knapphändiga; till och med de mest tallystna ledamöterna lägga nu band på sin tunga; allt antyder brådska, otålighet och afslutningsätrå. Ledamöter, som ofta förr stält stora anspråk på tjonstemännens pligttrohet, synas ej längre till, deras platser stå toma, de ha försvunnit. Härom dagen, då banklagen behandlades i Andra kammaren i ett aftonsammanträde, var endast omkring en åttondel af ledamöterna tillstädes. De frånvarande voro visserligen icke alla hemresta, men de hade åtskilligt att bestyra i och för den förestående hemfärden; det var för öfrigt icke längre angenämt, att fallgöra lagstiftarekallet. De ärade solkombuden ha likväl icke nödgats egna flera veckor, utan blott några dagar, öfver den normerade tiden åt representantkallets utöfvande. Men om det verkligen är med landets sanskyldiga nytta öfverensstämmande, att riksdagsärendena så behandlas, som förhållandet visat sig under de två sista veckorna, hvarföre icke använda samma forcerade arbetsmetod under den föregående tiden? Af de eenast afgjorda ärendena, om hvilka diskussioner uppstått, tillåter jag mig blott omnämna några få, egentligen blott derföre, att de synas mig betecknande. I hög grad märkligt är, att ehuru de norska statsbanornas byggnadesätt (amalspårssystemet) har framhållits såsom eftersöljansvärdt ätvon i Sverige, så visar sig dock, att norrmännen, så svart det gäller att åstadkomma en jernvägsförbindelse med Sverige, alle icke bålla på smalspåret. Derföre, då K. M:t föroslog storthingat sistlidet år, att en bredspårig jernbana för norska statskassans räkniog skulle anläggas trån Kristiania genom Akorhus och Smaalenenes amt till riksgänsen, eå bifölls detta förslag, under förutsättBing att en motsvarande bana å svenska sidan utfördes. Derefter uppstod Dalslands jernvägsaktiebolag, som vill bygga jernvägen trån riksgränsen vid Högen till Bergslagsbanan i närbeten af Mellerud och vidare till hamn vid Wenern, och till detta företags befrämjande har rikedagen, på K. M:ts framställning, nu beviljat såsom statsanslag en million kronor, att, enligt de vilkor riksdagen föreskrifvit, utbetalas då banan fullbordats. Visserligen gjordes mot detta förslag åtskilliga invändningar, men blott af några tå ledamöter i båda kamrarne, och i synnerhet den egde en viss giltigbet, att 1871 års riksdag redan beviljat 10 mill. kronor, att under en tid af fem år utgå för understödjande af enskilda jornvägsanläggningar; men anslaget beviljades dock. När den nu i fråga varande banan inom slutet af år 1879 blir fullbordad, fionas således icke mindre än tre mellanriksbanor, och alla bredspåriga. Behofvet at ny lagstiftning rörande vattenrätten har länge varit erkändt, men åstadkommandet at en sådan har visat aig vara med stora svårigheter förknippadt, hvilket tydligt framgår deraf, att två särskilda komitåor tagit befattning med denna särdeles invecklade fråga, men otvisvelaktigt är, om ens den komitö, som nu handlägger den, får sitt arbete färdigt till nästa riksdag. Emellertid ansåg hr Carl Anders Larsson både vid föregående och denna riksdag, att han kunde framlägga förslag till ny dikningalag, således en partiel lag. I fjor underkändes den, i år blef den deremot at lagutskottet hufvudsakligen godkänd. Men Första kammaren återremitterade förslaget, en mildare form för ett afslag. I Andra kammaren uppstod en vidlyftig diskussion, som först rörde en fråga, hvilken alls icke der behöft utredas, nemligen om be