Göteborgsposten – 22 maj 1874, sida 1

2 ))DssDss höja sig ur sitt temporära förmörkelsetillstånd som räckt ända sedan den 24 maj i fjor. Två af de närvarande hade varit underprefekter, — en af dessa lefde nu på att skritva korrespondenser till en landsortstidning, den andre varande (icke en gång förste) skrifvare hos en avoue, en hade varit guvernör öfver provinsen Oran — han var nu reporter åt le Temps i Versailles; en hade varit kabinettschef åt Cråmieux och lemnade nu börsnotiserna åt Republique Frangaiss; en hade varit generalprokurator i Chambäry och har nu i öfver ett år väntat på att såcom advokat få den aldra minsta sak att utföra. Der funnos ytterligare tre, fyra stycken andra, hvilkas carrire återstod att göra, men som allesammans på grund af sin utvecklade verksamhet i oppositionel riktning mot hertig de Broglie väntade såsom minsta belöning en pretektur eller något liknande. Den som införde mig i detta glada bunkalag svor dyrt på att han icke låtit en enda dag gå förbi utan att ha skrifvit ovett emot ministeren och han räknade detta såsom en aldeles tillräcklig merit för att omedelbart rycka upp till någon af statens högsta värdigheter. De, som personligen ingenting ha att förlora på de hvälfningar som man torde få förutse, d. v. e. de som sjelfva ingenting ha haft att placera i de allmänna fonderna, äro allesammans svurna republikaner. Men det finnes också många republikarer som äro rika och som icke behöfva fiska i de borgerliga stridigheternas grumliga vatten för att söka efter hvad som kan låta höra af sig. Man måste naturligtvis förutsätta att bos dessa patrioter alla egennyttiga beräkningar och konsiderationer få stå tillbaka för omsorgen om det allmännas väl. Men det är kuriöst nog ibland att se buru omtanken om de enskilda intressena kan arrangera sig i all vänlighet med de politiska sträfvandena, fastän gående i olika riktningar. Man har i dessa dagar haft ett exempel derpå, — Det var 1869 som agitationerna emot kejsaredömet började taga en eådan fart, att man började tänka sig möjligbeten af en ny och segerrik revolution. För första gången på snart tjugo år hade Paris varit vitne till gatuemeuter. Oroande förebud förspordes öfverallt. Bland dem, som kunde med vieshet beräkna sin plats i hvilken som helst ny regering som, eventuelt, skulle följa efter kejsaredömet var hr Jules Favre. Men på samma gång visade honom hans praktiska sinne hurn räntan på hons privata förmögenhet skulle falla allt lägre och lägre i samma stund som ban och hans vänner skulle komma till statsrodret. Lyckligtvis fanns det ett medel att bjelpa saken, han placerade hvarenda skilling af sina kapitaler i engelska, holländska och amerikanska valutor. Han gjorde så: som dessa sportsmen som parera emot sina egna hästar i all hemlighet, emedan de äro viosa på att de annars skulle förlora. Man har kommit underfund med denna praktiska procedur genom undersökningen med en af de nyligen häktade kommunarderna, hvilken i sin egenskap af kommunens poliskommissarie hade gjort en visitation hos Jules Favres bankir tör att lägga beslag (för fäderneslandets bästa naturligtvis) å dennes förmögenhet, men blef larad på konfekten. — Processerna mot deltagarne i kommun-upploppet fortfara ännu alltjemt; häromdagen dömdes en af dem till lifstidstängelse för följande bedrift: Han hade utan någon anledning låtit gripa en polsk prest, prins Czartoryski:s huskaplan, och inspärra bonom i ett källarehål, som var så lågt att fången icke kunde stå upprätt och så kort att ban icke kunde ligga, hvartill kom att golfvet var ötversålladt med sönderslågna buteljer. I denna belägenhet lemnades den olycklige under 28 timmar utan mat eller dryck, hvarefter han flyttades i ett annat fängelse, derifrån han sedan beredde sig tillfälle att undkomma. Det torde erinras från denna period, att man länge undrade hvart Felix Pyat hade tagit vägen, spårlöst försvunnen som ban var. Ingen misstänkte honom med den personliga feghet för hvilken han är ökänd att ha låtit döda sig för den eak till hvars försvarare med pennan ban så länge hade gjort sig. Man har sedermera kommit underfund med hvar han så länge uppehöll sig; det var i sjelfva Paris, der ett gammalt fruntimmer, med hvilket han under sin ungdomstid i Quartier latin haft en förbindelse, nu skänkte honom en säker tillflyktsort. — Men hvarföre lemnade han icke Paris under nära ett helt år, då han i allt fall här alltid måste löpa risken att bli igenkänd? Anledningen var följande: När trupperna at regeringsarmåen hade inträngt i Paris, ämnade Pyat likasom de andra kommuncheferna rymma åt Vincennes-sidan, der preussarne lågo och läto dem få öppen väg. Han skyndado derföre till byrån för sin tid1A. n. . . ss ar AT