Göteborgsposten – 22 maj 1874, sida 1

ning, Hämnaren, för att rädda kassan. Men kassören bade redan haft samma goda id och räddat de 40,000 francs som funnos deruti, n. b. för sin egen räkning, hade derefter helt trankilt flyttat till Grand Hotel, der det icke föll polisen in att speja efter kommunarder, och lefde der godt och gladt under ett främmande namn. Pyat, som hade kännedom om att hans otrogne fogde fanns qvar i Paris, utsatte sig sjelf för faran af upptäckt för att kunna få hämnd på denne. Slutligen måste ban dock gifva sig af. Men den andre har icke desto mindre, så länge det också dröjt, blifvit slutligen upptäckt. Och det icke minst kuriösa i saken är, att ban påträffades såsom medlem af redaktionen i en koaservativ tidning. Den nu afgående undervisningsministern har helt nyligen utfärdat en förordning, som ganska djupt ingriper i undervisningsväsendet, nemligen en omorganisation af studentexamen, le baccalauräöat. Denna den första prötningen af resultaten af en ynglings sjelfständiga arbete hade här (likasom annorstädes) efter band blifvit någonting helt annat än den borde vara. I stället för att vara den naturliga afelutningen och frukten af en i regelbunden ordning genomgången skoltid, hade den allt efter som ämnenas antal ökats blifvit en ytlig och nästan illusoriek examen de omni re acibili, som å ena sidan var nästan omöjlig att på allvar förbereda sig till, men å den andra var nödvändig för alla fakultetestudier likasom för vissa af statens apecialläroverk. Det hade nåstan blifvit seden att lärjungarne, när de genomgått halfva kursen i sina rosp. läroverk, lemnade dessa för att gifva sig in i någon af de mårga studentsabrikerna, der man åtog sig på entreprenad att tör ett visst pris och på vises tid drifva dem igenom. Jag beböfver icke beskrifva metoden i de franska anstalterna at denna art, eftersom de till punkt och pricka liknar den som vi känna till hemma; det är samma andliga tränering, för att använda ett modernt sport-uttryck, samma minnesmekanik, hvilken då den icke hade några allvarligare förstudier till grund och då den efter hand blef allt allmännare, slutade med att nedsätta medellinien af hela den intellektuela kulturen. Det nya dekretet vill söka att förekomma faran häraf genom att dela baccalauröatet i två afdelningar. Den ena at dessa skall afläggas efter genomgåendet af den näst högsta (den s. k. retorik-) klassen, den andra efter den högsta (filosofi-) klassen. Den förra, som icke får afläggas söre 16 års ålder, ekall omfatta de s. k. litterära studierna eller humaniora, d. v. 8. modersmålet, de klassiska språken och de historiska vetenskapsgrenarne. Den senare examen, för hvilken är föreskrifven ett års mellantid, skall omfatta de filosofiska, matematiska och naturvetenskapliga studierna samt lefvande språk. Huruvida det nya dekretet skall medföra den verkan, som man väntar sig deraf, större allvar och grundlighet i studierna, skall föret framtiden utvisa. Man bör emellertid kunna hoppas, att det åtminstone skall leda dertill, att de öfre klasserna i lycterna icke blifva så öfvergifna som de nyligen hotade att blifva. I sammanhang härmed förtjenar omtalas de bemödanden som göras för att i Frankrike få upprättadt ett fritt universitet. Detta ämne har nyligen varit å bane vid den för en tid sedan i Paris hållna katolska kongressen. Man begär icke af staten någonting annat än rättigheten att likasom dess fakulteter få meddela de akademiska graderna. Universitetet skulle bli förlagdt i staden Lille, alla medel, som behöfvas för dess anläggning och underhåll, finnas tillreds och likaså de bästa lärarekrafter, som finnas i landet — de som utbildats i kongregrationsskolorna. Men ett sådant fritt universitet skulle bryta statsuniversitetets monopol, och det är för närvarande föga utsigt att kunna utverka bifall till dess upprättande, så belsosam en täflan i detta afseende nödvändigt ekulle blifva tör de högre studierna.