Göteborgsposten – 22 maj 1874, sida 1

låtsad bitterhet. Huru måste jag ej ha sjunkit i din ak! ning, Hester! Huru måste du ej förakta mig! — Ack nej, nej! utbrast Hester. Visst icke, käre Jasper! Du ångrade dig, så svart du insåg hvad du gjort. Jag vill ej tro, att du var fullt redig den der rysliga natten! Du skulle ej ha tagit en knappnål tillhörande en annan med den tanken att det var en stöld, om du verkligen varit vid fullt klart förstånd. Jag ser upp till dig, Jasper, och dag och natt uppsänder jag böner till Gud, att vår gosse måtte växa upp till att likna sin far! Jesper Lowders ansigte öfverdrogs af en spöklik blekhet. Det gjorde honom ondt om den stackars ömhjertade Hester, hvars enda fel var, att hon älskade honom för högt, litede på honom för oinskränkt. — Gud gifve, att han måtte blifva en bättre man, än jag varit! sade han ofrivilligt. Det uppstod en stunds tystnad mellan dem båda. Hestor kände ett öfvermått sf lycka i känslan att luta sig intill den man hon sörjt som död. — Vet du hvart vi resa, Jasper? frågade Hester slutligen väckande upp sin man ur hans dystra fantasier. Lowder spratt till. — Jag har ej fullt bestämt mig, sade han. Jag öneker finna något undangömdt ställe, der du och barnet kunna vara trygga! Om Gup Trossilian ej vill ha öfverseende med mitt brott, skall jag dölja mig sjelf hos er. Ifall han toger mig tillbaka i sin gunst, skell jag då och då komma upp för att helsa på er och efter någon tid skall jag föra er närmare mig, så att vi kunna vara mera tillsammans. Ofta nog skall du väl finna det ensligt, UHester; men du skall finna full sysselsättning i att vårda och uppfostra vår gosse, och jag vet att du för min skull skall uthärda ensligheten, — — Med glädje, Jesper! Att veta, att jag är i samma grefskap som du, ekell vara glädje nog för mig! Att veta, att du skall komma till mig så ofta du kan — att jag