Göteborgsposten – 21 maj 1874, sida 1

— — —— —sW— — — Han kände ett stygn i sitt hjerta och greps af en sällsam sinnesrörelse. Han lade gossen tillbaka i moderns armar och började gå af och an på golfvet. En längtan grep honom att lemna sin falska ställning och med dessa båda begifva sig bort till något nytt land, der han kunde arbeta för dem och bereda sig sjelf ett aktadt namn. Detta ögonblick ver vändpunkten i Lowders lif. Hustrun, som förstod att en strid utkämpades i hans själ, gaf akt på honom under tystnad och bön. Det enda ljud, som kunde förmärkas i rummet utom den unge manrens steg, var det lilla barnets pladder. — Hester! sade hennes man slutligen i hes ton. — Ja, min älskade, svarade hon. Hvad är det? Lowder gick ännu några hvarf kring rummet uten att svara. — Jag kan ej göra det, sade han inom sig. Jag kan ej öfvergifva rikedom och ett stort namn och allt, blott derföre att jag i min fattigdoms dagar ingick ett vansinnigt giftermål. Det är omöjligt! Jag hatar fattigdom — jas hatar försakelser — jag hatar arbete! Jag skulle blifva led vid Hester och gossen inom en vecka, om jag skulle behöfva arbeta för dem. Jag är skapad för ett lif at lyx och beqvämlighet. Nu, sedan jag vunnit både det ena och andra, kan jag ej afstå derifrån blott för en dåraktig impuls! . Hans drag började att hårdna och så äfven hans hjerta. ; — Om det ligger någon synd i att jag öfvergifver Hester och gossen,tänkte hån, så hvilar den ej på mig utan på min far — förbannad vare han! Han öfvergaf mig i min barndom utan att ens gifva mig sitt namn. Han lefver utan tvifvel ännu, rik och hedrad, utan att hvarken veta eller bry sig om, antingen jag lefver eller ej. Om vi någonsin träffas, mt Devereux, så kommer det ej att bli något behagligt möte! Jag skall känna igen ert hatade ansigte. Jag får en ny anledning till hat mot-er genom det