Göteborgsposten – 21 maj 1874, sida 1

— — Framtvingande ett darrande småleende på sina läppar, sade hon: 3 — Jasper, du har ej segt ett ord till vår gosse. Är han ej vacker? Lowder riktade ögonen på sin son, Alldenstund han sett honom så litet, hade han nästan glömt hens tillvaro och betrsktade honom med likgiltighet. Men den lille gossen, som tycktes vara af en glad och godlynt natur, log och räckte sina bara hvita armar mot sin far. Lowqder tog barnet ur Hesters armar och bar det fram tilk fönstret. Hester följde efter med hemlig oro. Stående intill fönstret, der den grå dagern föll rakt på den lille gossens ansigte, betraktade Lowder sin son uppmärksamt. Gossen fortfor att le mot honom och stack med ett utrop af förtjusning sina små knubbiga fingrar in i faderns mustascher. Det torde ba varit vidrörandet af de små fiograrne eller det barnsliga skrattet eller blicken ur de blå, oskyldiga ögonen — hvad dot än var, något rörde Lowders hjerta och väckte fadersinstinkten inom honom. Han tryckte den lille gossen mot sitt bröst och kysste det lilla hufvudet, som var betäckt med tunnt hår af samma färg som hans eget. — Min gosse! sade han sakta, min stackars lille gosse! Hester såg tårar skimra i sin mans ögon. Närmande sig intill honom fattade don unge hustrun med båda sina händer hans arm och såg på honom med kärleksfulla blickar. s — Hvad barnet fäster sig vid dig! sade hon i öm ton. Se hur han tycker om dig, Jasper! Det är nästan kärlek vid första åsynen. ; ! Jasper Lowder betraktade ömsom sin hustrus, ömsom barnets ansigto; det. ena vackert och lugnt och ljuft med ett ödmjukt men fast uttryck i ögonen och kärlek i hvarje drag; det andra strålande af barnaglädje och oskuld.