Göteborgsposten – 21 maj 1874, sida 1

Göteborg den 21 Maj 1874, Bland de många vigtiga frågor, som riksdagen baft att afgöra under sista tiden af sin sammanvaro detta år, torde en och annan varit af den beskaffenhet, att mången trott sig bafva anledning att beklaga, att tiden för deras behandling och afgörande varit väl kort. Man bar nog på mer än ett håll velat misstänka, att brådskan varit större, än förenligt varit med den nödiga omtankan, att så märkliga frågor måtte grundligen behandlas. Vigtiga intressen tala emot hvarandra, och åsigterna hafva väl i mer än ett fall varit mot hvarandra så stridiga, att det lilla, man på sistone förnummit om hvarje saks utredning, icke varit tillräckligt för att öfvertyga. Detta torde gälla så väl frågan om ny lagstiftning för de enskilda bankerna som den om de afsedda förändringarne i skogslagstift-. ningen. . En hufvudfråga i afseende på ändring i vår skogslagstiftning hade dock riksdagen för sin del redan i förra veckan afgjort, efter sedan utskottets förslag, på grund af några anmärkningar i formelt hänseende, redan en gång blifvit remitteradt och nytt utlåtande inkommit. Vi afee frågan om den förändring i vår strafflag, att skogsåverkan skulle komma under kategorien stöld, hvilken förändring nu blifvit satt i fråga genom enskilda motioner (br E. Dossön m. fl) och sedermera af vederbörande utskott tillstyrkt. Den frågan är väl ock, som hvar man vet, temligen gammal i vår riksdagshistoria. Redan vid rikedagen 1853—54 väcktes åtskilliga motioner i samma syfte, och skogskomitön af år 1855 hade tillstyrkt en dylik förändring, hvaremot 1868 års skogskomits afstyrkt densamma, med åberopande af den åsigten, att folkmedvetandet ännu ej kunde anses moget för den uppfattningen, att skogsåverkan kunde anses som stöld, i hvilket fall det ansågs innebära någon fara att lagstifta i denna rigtning. Riksdagens afgörande af denna fråga kan emellertid — på grund af föregående behandling af ämnet, som ock med beaktande af de iakttagelser man kunnat göra i granländerna — icke anses förhastadt. Man hör verkligen haft tillräcklig tid på sig att eamla erfarenheter, dessa erfarenheter må nu också hafva varit hvarandra temligen motsatta och åsigterna om deras värde hos vederbörande delade. Hos en del af våra stora industriidkare på skogebruksområdet torde emellertid den önskan länge gjort sig gällande, att skogsåverkan genom något kraftigare medel: borde förebyggas, men om, detta nu utan betänkligare svårigheter uträttas, är icke rätt klart. Man har vid riksdagen: anmärkt, att man gonom den nu afsedda förändringen går förlustig det bevisningsmedel, man hittills haft i värjemälseden, och en af Högsta domstolens ledamötor, hr Lagerstråle, bar i n uttalat sig mot förslaget, ungefär på samma sätt som 1868 års skogskomit. Som bekant är, har Högsta domstolen att ytra sig öfver en dylik fråga. Vi veta naturligtvis icke, hvad den kan hatva att anmärka, och ännu mindre kunna vi spå, hvad afseende regeringen kan komma att fästa vid elt möjligt afstyrkande från detta håll. Blir törsloget lag, torde emellertid ofta nog en icke liten praktisk svårigbet att börja med komma att visa sig, då vid lagens tillämpning det stulna skall värderas, af hvilken värdering straffgraden ju skall bero. Emellertid har, som sagdt, riksdagen här nu uttalat en bestämd och temligen enig åsigt. Annorlunda har det — så vidt vikunna döma af de knapphändiga meddelanden, som hittills kommit oss till del — gått med frågan om en annan allmän lagstiftningsåtgärd för skyddandet af den skogs bestånd, hvars egare icke dertör kunde synas hafva tillräcklig omtanka. Med anledning af temligen allmänt ytrade farhågor rörande den förminskving i skogskapitalet, som en långt drifven skogsafverkning utan omtanka för skogens återväxt i flera landsdelar medfört, och möjligen äfven med asseende fästadt på en del enskilda motioner rörande skogaskydd, öfverlemnades i slutet af mars — således sedan riksdagen länge pågått — un kamrarne en k. proposition innehållande bland avnat förslag om, att de enskilde skogsegarne skulle påläggas obligatorisk skyldighet att bereda återväxt å kalhuggen skog. Då detta förslag principielt medgaf obegränsad afverkningsrätt af enskild skog, funne naturligtvis ifrarne för strängare ioskränkningär i den fria dispositionsrätten på detta område i detta förslag alldeles intet tillmötesgående af sina fordringar. Man påstod, att mec denna lagstiftningsåtgärd ingen förändring :