Göteborgsposten – 20 maj 1874, sida 1

—L— — ——— — I afseende på hr Keys obestridligen icke om nuobless vittnande anfall erinrade statsrådet Bergström, att han vore fullt öfvertygad derom, att inom riksdagen funnos många som erkände, att icke hvarje stridssätt vore tillåtligt att använda mot konungens rådgifvare. Denna skarpa replik upptogs särdeles illa af hr Key, som med mycken pathos förklarade, att hans opposition mot regeringen alltid gälde sak, aldrig person. Men denna förklaring höll ej streck, påstod häradsh. Pehr Staaff, som strängt klandrade just hr Keys personliga anfall mot. civilministern. Då ingen ville yrka afslag på utskottets sramställning, tyckte hr Jöns Pehrsson rättast vara, att han gjorde det. Under sitt första anförande meddelade hr Key, att han ville uppställa en profetia, den nemligen, att alla blifvande Norrlandsbanor komme att byggas bredspåriga med tung öfvorbyggnad, i anledning hvaraf hr P. Staaff uttalade sin öfvertygelee vara, att den förre vore en vis man och stor profet, och talgren kunde försäkra, att norrlänningarne icke alls skulle blifva missbelåtna, om hr Keys spådom gick i fullbordan, ty derigenom bekräftades ju, att Norrland producerade en stor mängd varor hvilkas forsling beredde staten en god sraktförtjenst. Det är också betecknande, huru allt mera förslag om smalspåriga banor, så vida dessa skola stöta till statsbanorna, uppgifvas i samma mån den ganska enkla omständigheten tydligare fattas, att omlastningskostnaden är en stor faktor i alla jernvägsföretag; men det är denna omständighet, kanske just derföre att den är så enkel, som hr Key icke förmått fatta. Med tiden torde hans åskådningssätt förändras, och det torde icke dröja länge, innan han nödgas erfara, att äfven i Norge åtgärder måste vidtagas för att göra de nu smalspåriga banorna bredspåriga, derföre att en sådan förändring af den ökade trafiken påkallas — ja, han torde få upplefva den dag, då i Norge framhålles såsom ett stort misstag, att banorna der, icke, likasom i Sverige, genast byggdes bredspåriga. Om man erinrar sig, huru ännu för några år sedan, så snart de enskilda sedelutgifvande bankerna bringades på tal i Andra kammaren — och det skedde i regeln vid hvarje riksdag — en mängd ledamöter ansträngde sig för att ådagalägga, huru just dessa penningeinrättningar åstadkommo penningeförlägenheten och tillika voro ytterst menliga för riksbanken, bvarföre ock motioner väcktes, dels derom att K. M:t icke skulle oktrojera flere enskilda banker, äfvensom att de befiatliga skulle vid oktrojtiden upphöra, så att hela. privatbanksväsendet, som vore landets olyckablefve afskafladt och sramförallt sedelutgifningsrätten — om man erinrar sig allt dot der och hura ofta talare för att bestyrka sin opartiska ställning äfven anförde, att de icke voro delegaro i någon privatbank — så är det i sanning förvånande, att då förslag till ändringar i lagstiftningen för enskilda sedelutgifvande banker nu blifvit af K. M:t framlagdt, och af sammansatt bankooch lagutskott, samt slutligen af riksdagen behandladt, hvarken den gamla motviljan, eller den lika gamla jalousien mot dessa banker framträdt, och likvist är förhållandet, att i Andra kammaren finnas ännu ganska många qvar, hvilka för icke så länge sedan till det yttersta ansträngde sin tankekraft för att i de strängaste ordalag gifva sin ovilja mot privatbankerna tillkänna, 3 Men icke nog härmed. Ännu för några år sedan betraktade majoriteten i Andra kammaren. 72 S regeringsformen såsom riksbankens säkraste stöd och hvarje ändring i detta grundlagsbud såsom ytterst vådligt; de, som påyrkade, att sjutiotvåan borde ändras — ja de ansågos al majoriteten såsom verkande endast i det krassa privatbanksintressets tjenst — och nu har endast gamle Uhr uttalat, att genom den nya banklagen ville man Ålönnmörda sjutiotvåan. Om finansministerns förslag till banklag i sitt nuvarande skick framlagts för några år sedan, skulle det klandrats såsom icke nog strängt, icke innehållande nog restriktiva föreskrifter; men nu har utskottet och riksdagen modererat flere föreskrifter, som finansministern föreslagit. Jag vill icke alls tala om den af riksdagen byllade åsigton, att de enskilda bankerna böra inlösa sina sedlar med guld, ty möjligheten af en öfvergång till guldmyntfoten var för den ofvan antydda majoriteten ännu för några år sedan osattlig. Men då finansministern, under erkännande af principen, hyste tvekan om de enskilda bankerna ännu borde åläggas inlösa sina sedlar med guld, och egentligen derföre, att det vore tvifvelaktigt om riksbanken kunde förse ban3 EE FIT EE ak NTA