Göteborgsposten – 16 maj 1874, sida 1

exemplaret. nedlagt allvarliga studier, hvarjomte han varit i tillfälle att i utlandet se de förnämsta framställarne af denna roll, deribland den berömde Bressant, den förste bonvivant i hela Frankrike, tom på Ttååtre Francais sedan deconnier tillbaka är obestridd innehafvare af Bolingbrokes roll. Hr Fredrikson rör sig äfven ledigt och obesväradt i kostymen, om möjligt skulle vi dock önska en något rakare hållning — Bolingbroke var äfven i sitt sätt att vara en af de mest fulländade hofmän på sin tid — ett mindre ofta återkommande framskjutande af hufvud och axlar. Under alla förhållanden är emellertid denne konstnär ovedersägligen den lämpligaste att på landets första scen tilldelas äran af att återge denne märkvärdige man lika stor som skriftställare och statsman, det ena ögonblicket stäld på ärans och maktens högsta trappsteg, det andra landsflyktig, anklagad för högförräderi, men alltid lika sorglös, förlitande sig på lyckan och sitt enilles outtömliga tillgångar. De stycken, hvari den utmärkte konstnären, hvars gästspel skänkt oss och ännu någon tid ekall skänka oss så mycket nöje, vidare kommer att uppträda äro — utom Börd och förtjenst, — Ett grått hårstrå, Resan utföre, Kusiderna, Den hvita halsdukenoch Sodan solen gått ned i hvilka alla han har mycket framstående roller. Till förmån för m:ll Lotten Jansson, denna unga skådespelerska, hvars älskliga och behagfulla spel under det nu snart, tyvärr, förlidna spelåret förvärtvat henne rättmätiga anspråk på allmändetens välviljd och tacksamhet, gifves om Måndag å Mindre Teatern en dramatisk-musikalisk soir6, hvarvid hr Fredrikson och flera af Åhmanska sällskapets medlemmar medverka. Programmet har följande, som man finner, mycket lockande innehäll: 1) Mia ros i skogen (med m:ll Jansson i titelrollen); 2) Romanser, sjungna af br Hjortberg; 3) För nervösa fruar, proverb i 1 akt (i denna uppträda m:ll Jansson och hr Fredrikson) samt 4) Herr Hummers 73 öre. Soirön kan i sjelfva verket betraktas som en bröllopsrecett, ty om söndag förkunnas för tredje gången lysning mellan m:ll Jansson och hr Adolf Hellander. Vår landsman hr Conrad Behrens är mycket uppburen i London, hvarest han f. n. uppträder å den s. k. italienska operan. Så kallade säga vi, ty enligt en londoner-tidning utgöras vitslienarne af följande: damerna: Titjens (tyska); Nilsson (evenska); TrebelliBettini, Singelli och Marie Roze (fransyskor); herrarne: Rota (ryss); Catalani, Macwitz och Galassi (spaniorer); Behrens (svensk); Agnesi (fransman); Perkins (amerikanare); Bentham och Campebelle (engelsmän) samt 6 (summa sex) verkliga italienare. Vid en konsert sjöng nyligen hr Behrens Sarastros stora aria ur Trollflöjten. Musikrecensenterna öfverbjuda hvarandra i förtjusning öfver konstnärens låga E, Apropos musikrecensioner, så kunna vi omöjligt afhålla oss från attanföra följande utdrag ur en recension af Erik Bögh öfver en konsert gifven af två nordiska sångerskor, Vi göra det med risk att anklagas för en till oförsynthet gränsande vigilans. Sedan förf. påpekat vådan af att uppträda som profet och belyst detta med exompel från äldre och nyare tider, utbrister han på en gång: Man skall aldrig befatta sig med att spå. Känner man sig lifvad tör att pråla med sin profetiska förmåga, så gör man klokast i att skrifva upp sin spådom på ett papper, icke omtala den för någon, utan försegla och deponera den med påskrift af notarius publicus eller åtminstone af ett par pålitliga vittnen samt gömma den tills fullbordandets timme slåär. Har man då spått galet, kan man i all sköns tysthet kasta sin profetia på elden utan att behöfva förarga sig som Jonas i Ninive; har man deremot verkligen spått sant, kan man ju bevisa detta med svart på hvitt. Profetior efteråt förarga ingen, ty då äro alla precisa lika kloka och alla skräna i korus: Ja, hvad var det jag tänkte! — med undantag af dem, som utbrista: År det inte det, jag alltid har sagt!: Jag känner sålunda personer, bvilka bedyra, att de redan för många år sedan, då Christina Nilsson ännu var en liten okänt barfoting, som gick omkring och sjöng på bymarknaderna, hade förutsagt hennes lysande konstnärsbana och jag tviflar naturligtvis icke på deras ord. Emellertid vill jag nu icke förneka, att det skulle ha varit ännu mera tillfredsställande för dem, om de kunnat dokumentera sina förutsägelser och det är just denna tanke, som ledt mig till mitt nuvarande åpropos. Denna tanke uppstod nemligen helt naturligt hos mig i tisdags, då jag hörde de två unga nordiska sångerskorna fröknarna Julie v. Axelson från Stockholm och Amunda Kolderup från Kristiania. Det är två uppgående ljus — stjernor eller solar, det må framtiden afgöra och profetian förutsäga, Ännu står hela åeras konstnärsbana obetecknad och oberäknelig, ännu ha de ej låtit sina stämmor ljuda i de hufvudstäder, hvilka ha häfd på att utdela verldsberömdhetens diplom, ja, ännu äro väl knappast deras sångförmåga och röstresurser så helt och hållet utvecklade, att det finnes en öppen och fri terräng för profetior. Hvem kan veta eller förut säga om icke ett af dessa namn — eller båda — om få år genljuda öfver hela den dramatiska verlden? Detta är just frågan. Men jag vill icke trötta mina läsare och läsarinnor med att uppträda som profet. Jag är endast referent, skall jag nödvändigt vara profet, blir jag det heist efteråt. Som referent kan jag deremot attestera, att båda de två unga damerna så väl genom sitt uppträdande som genom sin sång gjorde ett särdeles tilltalande intryck och vunno starkt bifall. Man beböfver ej vara förut seende, utan blott se, för att kunna med visshet säga: Den lyriska eller dramatiska scen, som kan lyckas vid sig fästa en sångerska eller skådespelerska, som har ett så lyckligt yttre för scenen som fröken Axelson och eger en röst sådan som henneg, vär denna blir fullt utvecklad, samt en dramatisk talang, hvilken blott någorlund: AL sn Ä.