Göteborgsposten – 16 maj 1874, sida 1

XÄINLTIU Fac Å. Å. YÅCTL. ÅÅINIISy UINII ÅIiNTILDR Himmelsfärdsdag femton gånger värre... Hagelbyar och vinterkyla i stället för klarblå himmel och sommarvärme! Förr i verlden i den gamla goda tiden, så der för en 15 eller 20 år sedan, då man företa maj gick i en rock, till på köpet vidt uppslagen, på det att blåsipporna eller stytmorsblomman i knapphålet skulle ta sig ändå bättre ut, förr i verlden då man redan i medlet af maj, om man ville, kunde få hus i hvar buske, då man från morgon till qväll och från qväll till morgon utan ringaste ironi kunde gnola sitt: Vären är kommen på sina kransar, förr i verlden, söga vi, betraktades Kristi Himmelfärdsdag eller rättare natten dertill nästan som en folkfest. Aftonen förut tågade så många af stadons tjeranda ungdom — en och annan nuckainbegripen — ut på landsbygden till Slottsskogen, Alelund, Ranängarne eller Kärralund och tillbragte der natten under bar himmel med sång och dans. Lunderna genljödo då af: omt älskade Leonard Mathilda och ÅAmanda gångar sig ned till otranden,, omvexlande med: Kom lilla slioka, valsa med mej-, När månen vandrar på himlen blå samt en eller annan valsmelodi, som, blitven utnött i salongerna, med förtjusning upptagits i jungfrukammarens regioner. Fram på morgonqvistea skedde återfärden till staden i långa rader, om möjligt med friska löfruskor i händerna och en fiolvirtuos af den mest mirakulösa skolan i spetsen för tåget. Vid ankomsten till staden samlades skarorna på Domkyrkotorget, det muntra glammet upphörde och med tyst andakt afhördesde från Domkyrkans torn utförda vackra koralerna af mansröster beledsagade af blåsinstrument. Med muntert sinne gick derefter hvar och en, oaktadt hon eller han säkert ej fått en blund i sina ögon på hela natten, att sköta sina sysslor, dock med en eller annan halfqväfd suck vid tanken på en juf ven eller ömmt elskad venina. I år fanns visserligen rätt mycket folk samladt på Domkyrkoplatsen, men luften var kylig och förgäfves väntade man på att få höra sången klinga från det gamla tornet som ännu ; en gång klädt sig i sin besatta krinolin af invecklade byggnadsställningar och som vid dagens ljus eller under nattens skymning tar sig lika obeskrifligt komiskt ut. 4 Nya Teatern, som den aftonen helt säkert , kunnat räkna på ett follt; bus, måste i ansef 1 OC u tre LO —2.-. Lz Se6 —— AAe— —— —. eg Pt Br 1 B80 hy wW —-— — ende till fru Raas inträffade sjukdom inställa tredje uppförandet af Ett glas vatten, till stor ledsnad för de många, hvilka redan i god tid skaffat sig biljetter. Ett glas vatten, ett af Scribes syndigaste och mest sinnrikt anlagda intrigatycken I. har för ein framgång på svensk scen i främsta rummet att tacka tvänne konstnärskonstellationer, hvilka ungefär samtidigt året 1841 ; började utförandet af Bolingbrokes och hertiI, ginnans af Marlborough roller: på kuagliga teatern: Nils Wilhelm Almlöf och fru Charlolte Erikson, på Djurgårdstestern: Olof Ulrik och Sara Fredrika Toraslow. På kungliga teatern har, för så vidt vi veta, ännu ingen försökt sig i en af skådespelareveteranens triumfroller; här i Göteborg erinrar sig ännu mången med förtjusning konstnärsparet Torsslows mäsorliga spel i detta stycke. s r 1872 på sommaren gick ÅEtt glas vatten efter många års hvila åter öfver Göteborgs scen med Elise Hvaner som drottning I; Anne, Betty Almlöf som hertiginnan och GÖÅ staf Fredrikson som Bolingbroke. Framgängen var gitven, bifallet ofantligt och kunde ej gerna vara annat, då trorne af vår svenska scens nuvarande yppersta konstnärer åtagit sig lösandet af den stora uppgiften. Denna gång är det, som bekant, fru ; Charlotte Raa och mill Lotten Jansson, hvilka utföra hertiginnans och drottningens roller. Att en så begåfvad skådespelerska som fru Raa ej skulle misslyckas i återgifvandet at den stolta, intrigerande och hämdlystna favoritens karakter var att förutse, men knappast I hade man vågat hoppas att bon skulle lyckas så fullständigt, som nu blifvit fallet. Om vil undantaga ett par enstaka tillfällen, då den aktade konstnärinnan återföll i ett hos henne i känslosamma scener under stundom frambrytande något manieradt tonfall, gaf bon allt igenom en klart och bestämdt tecknad bild af denna snillrika qvinna, lika förfärlig i sitt bat som i sin kärlek. Scenerna med Bolingbroke i andra akten kunna utan tvifvel anses som bland det yppersta, vår scen någonsin kunnat framvisa. Här undanskymdes sålunda ej minnet af den utmärkta söregångerskan den af förf. med eå stort mästerskap tecknade bilden. Att m:ll Jansson ej förmådde uppnå sin föregångerska är deremot helt naturligt, all rättvisa måste dock göras åt henanes återgitvande af den svaga och vacklande, icke ens i sin kärlek fullt starka drottningens karakter. Hennes apparition var deremot förträfflig, om man nemligen bortser från den avakronism författaren begått: år 1710 var nemligen den verkliga drottning Auna ej mindre än — 46 år gammal. : M:ll Wiborg som Abigail lyckades vid andra föreställningen bättre än vid den första; ju mera hon får sätta sig in i rollen skall antagligen donna unga intelligenta skådespelerska förmå ge en aarn bild af den tredje ei dessa förträffligt anlagda qvinnokarakterer, hvilkas glödande kärlek egnats åt samma föremål — den lille Masbam. Hr Hellander återger ej illa denne moderne Paris, något mindre stelhet skulle dock kanske vara att önska, och i scenerna med Abigail något mera värma. Hr Fredrikson firar som Bolingbroke en ny triumf. Det torde knappast vara möjligt att kasta fram repliken i denna at qvickhet KO ör AYJ AaÖlF Påfva EGR Hon ngn.anm