Göteborgsposten – 15 maj 1874, sida 1

Han såg från den skuggrika plats, der han stod, att j kusken ännu satt qvar på sin plats med sitt förvånade ansigte vändt mot parken i förväntan på mrs Lavders återvändande. Efter att ha tagit ytterligare några steg tillbaka i skuggan, förde Lowder sina händer upp mot hufvudet med en plötslig teatralisk åtbörd och viftade med dem framför ögonen, liksom för att skingra ett töcken för sin syn. Derefter vibrast han liksom i djupaste bestörtning: — Hester! . Den stackars qvinnan blef helt glad. — Han känner mig! han känner mig! utbrast hon. -Han är ej vansinnig! — Nej, jag är icke vansinnig, sade Lowder; men det var ett uttryck i hens ögon, för hvilket den stackars Hester bäfvade tillbaka. Jag är vid mina fulla sinnen nu, Hester, ehuru jag är utsatt för anfall af sinnesförvirring allt sedan det förfärliga skeppsbrottet. Huru har du kommit hit? : Hester upprepade den historia hon redan berättat honom. : — Ja, ja, sade ban då hon slutat. Mr Tressilian skref till dig, att jag var död, för att bespara dig sorgen af alt veta mig vara vansinnig. Mea jag började återhemta mig, sedan han lemnat Sicilien. Och ena stunden vid mitt fulla förstånd, andra alldeles sinnesförvirrad har jag tillryggalagt resan till England för att uppsöka min vän och välgörare. Jag har ej träffat honom ännu; jag har först i dag anländt till denna t . — Min stickers älskade Josper! Men hvarföre for du ej direkte till mig — till din egen hustru? frågade Hester. — Emedan jag föreställde mig, att mr Tressilion skulle skaffa mig läkerebjelp, sade hycklaren. Jag hade tillräckligt förstånd för att hålla mig ifrån dig, till doss jag kunde visa mig för dig vid mitt fulla förstånd.