Göteborgsposten – 12 maj 1874, sida 2

q—— ska från Gloucester till Tressilian, och jag träffade sir Arthur. Lovder for tillbaka med ett vildt språng. — Fördöme dig! sade han; du såg sir Arthur? — Ja, stammade den stackars qvinnan. Hen var mycket vänlig och god mot mig. Jag omtalade för honom min olyckliga historia; jag visade honom det bref, som hans son skickade mig från Marseille — detta falska, grymma bref — Lowder uppgef ett rop af förfäran. Hade Hester i sin sorg och förtviflan gifvit den omisstänksamme baroneten en nyckel till sanningen? En kallsvett bröt fram på hans penna. — Hvad sade du? Hvad sade du honom? stammade han. — Du känner honom således? frågade hans hustru. Han sade mig, att du fortfarande var på Sicilien, Hvad kunde han ha för afsigt med att bedraga mig? Far och son äro båda lika — båda falska och grymma! Ack, jag var ju i begrepp att afresa till Sicilien, och de visste hela tiden, att du var här! — Hvad — hvad sade sir Arthur, då hen såg brefvet? — Han sade, att hans gon sannolikt ville bespara mig den svårare sorgen af att veta dig vara en idiot. Mer du är ja ej en idiot, min älskade? — Nej, men jag skall bli det, om jag längre nödgas lyssna till ert besynnerliga prat, min fru, sade Lowder i hes, missljudande ton. Låt mig för tjugonde gången säga er, ett jag ej är Jasper Lowder — att jag ej känner er — — Stackars Jasper! sade den unga qvinnan smekande, i det hon klappade hans band och blickado på honom med ögon fulla af ömhet och deltagande. (korte)