Göteborgsposten – 12 maj 1874, sida 1

— Stanna åtminstone qvar, till dess ni träffat min son. Jag skall skicka ut några af betjeningen att uppsöka honom. Han skall gifva er närmare upplysningar. — Jag kan ej stanna, sir Arthur. Hvarje ögonblick, som fördröjer min resa, tyckes mig nu våra en hel evighet. Jasper torde behöfva mig — de menuiskor, hos hvilka han är, torde vara elaka mot honom. I alla händelser kunna de ej gifva honom den ömma omvårdnad, som hang hustru skulle kunna göra. Ack nej, nej, jag kan ej stanna. Jag anhåller att ni ville tacka mr Tressilian för hans godhet mot mig. Men jag önskar — jag önskar — att han hade sagt mig sanningen! Hon räckte ånyo handen åt sir Arthur, som tryckte den upprepande sin begäran, att hon ville stanna, till dess hans son komme in. Men hon ville nödvändigt anträda sin resa genast. Hon längtade så ifrigt efter att få återse honom, som hon sörjt såsom död, och ingen öfvertalning förmådde qvarhålla henne. Upprepande sina tacksägelser tog hon afsked, lemnade rummet och skyndade bort. Då hon steg upp i droskan, gaf hon kusken befallning att köra tillbaka till Gloucester. Kusken smällde med sin piska, och åkdonet rullade nedåt alln. Det passerade genom grindvaktarstugan och kom ut på landsvägen. Hester Lovder lutade sig ut genom det öppna fönstret och blickade ut. Då åkdonet kom in i skuggan, som parken kastade öfver vägen, märkte den unga qvinnan en orörlig gestalt lutad mot en låg öppen grind. Det var Jasper Lowders gestalt! Med ett anskri, som hördes både när och fjerran, grep hon teg i vredet på vagnsdörren och utropade: — Släpp mig ut! släpp mig ut! Der är han! Jasper! Oh Jasper! Min man! Kusken hejdsde hästarne, troende att den person hen körde blifvit vansinnig. Han hade koappt fått hästarne att stanna, förrän Hester Lowder sköt upp dörren, hoppade ur och som en vanainnig rusade mot grinden.