Göteborgsposten – 8 maj 1874, sida 1

Göteborg den 8 Maj 1814. Vid en förklaring säso, som den h. exc. just-statsministern mod anlodning af grefve Possos interpellation afgaf, får man ju anse, att det ligger mycken vigt uppå, att orden äro väl afvägda; till och med ordningsföljden af de punkter, öfver hvilka just.ministern ytrade sig, torde hafva någon betydelse, Vilka som det torde vara af någon vigt att närmare känna ordalagen i den mera allmänna politiska s. k. trosbekännelse, i hvilken han synes hafva sammanslutit sina käigter. Det är då ledsamt, att de referat rörande den i fråga varande förklaringen, som innehållas i de senast hitkomna Stockholmstidningarne, icke stämma med hvarandra fullt öfverens i afseende på ordalagen och sammanställningen. Emellertid torde man af dem, i förening med telegrafredogörelsen, kunna bilda sig en någorlunda klar uppfåttniog af hvad br Carleson torde bafva sagt Och dermed få vi tills vidare nöja 038. Då vi lägga en ganska stor vigt på hr Carlesons förklaring, är väl anledningen dertill mycket lätt funaen. Han är nemligen den förste rådgifvaren, som konung Oscar II sjelf kallat till sitt ridebord och som icke undandragit sig att åtlyda denna kallelse: Dennes genast efter utnämningen uttalade åsigter hafva då det med sig — det måste man ja förutsätta — att de i någon mån angifva det system, som under den närmaste tiden kommer att göra sig gällande och kanske för längre tider, det också kan tänkas, att det en gång, eller flera gånger, af omständigheterna kommer att skjutas i bakgrunden. Den omgtändighet, att h. m. konungen förut kallat frih. de Geer — och, såsom det berättas, gifvit honom uppdrag att bilda en ministoro — och den förklaring, som den nya ministern nu afgifvit, äro ju då historiska fakta, på hvilka vissa antaganden kunna byggas. Om anledningarne dertill, att frih, de Geer afböjde förslaget, är det väl ännu för tidigt att yttra sig, allra helst som de kunna hafva varit helt och bål let personliga och icko behöfva stå i något som helst samband med hans politiska åsigter. Att frih. de Geer erhöll detta uppdrag af konungen, ionebar väl i främsta rummet, att konung Oscar vill framgå på den bana, på hvilken vi inslagit genom representationsreformens genomförande, att. ban vill bygga på den grund, som genom den nya riksdagsordningen blifvit lagd, och att han vill sasthålla den magtfördelning emellan regeringen och representationen, som i densamma finnes saststäld. Det må kansko också kunna antagas, att de förobråelser för brist på initiativ, hvilka särskildt vid 1870 års riksdag rigtades mot den de Geerska ministeren och möjligen: hade någon del i afläganandet af några dess medlemmar, icke på högre ort väcka några bettoklignetär mot On tädkammars uf on motsvarande sammansättniag. Hr Oarlesens förklaring, att endaat uppenbarligen nödvändiga och nyttiga resormer borde vidtagas, gifver väl ock vid handen, att man icke ämnar låta skrämma sig att begå några förhastanden,-äfven om tryckningen tillfälligtvis skulle blifva temligen stark. Men på samma gång innebär väl denna förklaring ett löfte, att man med allvar vill hänge sig åt arbetot att genomföra de förändringar, hvilkas nödvändighet efter omsorgsfull prölning är klar och tydlig. Då bland de reformer, som stå på dagordningen, frågan om indelningaverkets upphäfvande och grundskatternas aAlskaflando intsga förgrunden, var det naturligt, att br Carleson skulle gifva kammaren del af sin uppfattning af dessa frågor. Af dotta delgikvande synes ockeå framgå, att man väl kan anse hr Carlesons inträde i statsrådet såsom tecken till en fortsättning af den Åde Geerska ministeren. Det är ju allmänt kändt, att frih. de Geer var-en bland dem, som grundlade den 8. k. kompromissen, genom hvilken grundskatternas och indelningsvarkets afskaffande ställdes i samband med frågan om ett betryggande föravar. För detta försvar synes också den nya ministern fordra, att landet skall vara villigt att göra stora offer; och det tyckes, som om han, endast under förutsättaing af en sådan offervillighet, är beredd att arbeta för, att de fordringar, som landtmannaplurariteten framställer i afseende på lindring i de på jorden hvilande lagliga skattebördorna, må röna tillmötesgående af statsmagterna. Det ir att förmoda, att det är det nya förslaget till ombildning af vårt föravarsväsende, som h. exc. åsyftat, detta förslag, om hvilket den stora striden ännu icke börjat, emedan dess hufvudpunkter icke äro offentlig 8siarse, men om hvilket man dock hört så mycket, att derom redan hos allmänheten utbildat sig temligen mot