Göteborgsposten – 8 maj 1874, sida 1

summa, hvarom man kommit öfverens, men hon kunde ej afbålla sig från att lägga i hans hand ytterligare fem napoleondorer. — IIelgonen bevare er, signorina, sade han. Om jag träffar på den fördömde förmyndaren, skall jag laga så, att han ej skall finna era spår. Farväl! Han tillstängde vagnsdörren och yttrade till kusken: — Albergo del Vesuvio; utanför staden, som ni vet. Kusken klatsehade med piskan, och vagnen rullade af; under: det kaptenen åter steg i sin båt och lät ro sig tillbaka till det lilla fartyget, som femton minuter derefter gled sakta ut ur viken på väg till Messina. och Olla med den stackars Guy och sina två tjenare foro utan misstankar emot en fruktansvärd fara. XXIV. Sir Arthur Tressilian satt ensam i sitt behagliga morgonrum med ett nummer af Timos liggande öfver knät. Det brann i kaminen, men baronefen hade flyttat sin stol bort till fönstret för att se bättre. Det var en af dessa kalla, dimmiga, ruskiga morgnar, som äro så vanliga i England under december månad. Ej en stråle af solsken trävgde ner mellan de bara trädgrenarne eller smekte gräsmattan. Luften var skarp med tecken till ett stundande snöfall. Det torde ha varit on inverkan af det obehagliga vädret, att den vackre baronetens sinne var så nedtryckt, ty, då han såg ut på det dystra landskapet, suckade han tangt, och en skugga af oro förmörkade hans drag. Jasper Lovder, hans förmodade son, hade gått ut på en morgonpromenad, såsom ban ibland brukade göra; Blanche var upptagen i hushällerskans rum, och i ensamheten vandrade sir Arthurs tankar från tidningen till hans gullhåriga myndling och stannade slutligen på Jasper Lowder. Ej en miss: