Göteborgsposten – 4 maj 1874, sida 1

heter på den brottsliga bana han beträdt, än han genom sin fyndighet lätt förmått att öfrervinna. — Nu till slottet Tressilisn, kärleken och Blanche! tänkte han, då han lemnade Gloucester bakom sig. Jag måste skynda att göra min kärleksförklaring. Jag brinner af längtan att kalla denna vackra ljushåriga flicka min. Min romantiske pappa har lemnat fältet öppet för mig. Allt hvad jag behöfver göra är att såsom det i dagligt tal heter, gå in och fria. Innan denna dag är tilländagången, måste jag vara den lilla erftagerskans förklarade fästman, Hon betraktar mig redan som en hjelte. Det skell ej bli svårt att lära benne betrakta mig som en älskare. I vederbörlig tid snlände han till.den lilla byn Ardleigh. Efter att he sprängt ner för byns enda gata med en fart, som lockade byns innevånare skrämda till sina fönster, kom han ut på den af häcker omgifna väg, som förde till Tressilian. Han hade ej hunnit långt på denna väg, då han hann upp en liten korgvagn, som skred framåt i samma riktning som han sjelf. Den drogs af ett par små svarta, raggiga ponies, liknande stora Newfoundlandsbunder. På de blå tzidendynorna i vagnen satt den tjusande Blanche Irby med tömmarne i sin handskbeklädda hand. Hon var ensam i vagnen, men på kort efstånd följde en groom till häst efter henneLuften var ännu grå och dimmig, men då Lowder igenkände den unga flickan, föreföll den honom såsom uppfylld at ljus ock solsken. Han red intill vagnen, i det hen tog af sig hatten med nästan öfverdrifven artighet. — Detta är ett oväntadt nöje, Blanöhe, sade han glädtigt. Har ni nit ute och sett efter mig? z (Forts.)