Göteborgsposten – 4 maj 1874, sida 1

om än mot all sannolikhet traktatmakterna inläto sig på lotsfrågan, så skulle ekiljedomstolen antingen konstatera, att lotsningsrätten i Öresund tillhörde ensamt Danmark eller att lotsningsväsendet skulle delas mellan Sverige och Danmark; men då följde deraf, enär lotaningen vore inkomstbringande, att Danmark tillerkändes aflösning för den andel ilotsningsrätten, som tilldelades Sverige. Lösesumman skulle naturligtvis Sverige förpligtas att erlägga, och derjemte i förening med Danmark åläggas anevarigheten för lotsväsendet i Öresund, Ju mera man sätter sig in i frågan, desto åskådligare blir det äfven, att den senast träffade uppgörelsen med Danmark är för Sverige fördelaktig, eburu erkännas bör, att den specielt för Öresundeka frilotssällskapet, betraktadt såsom ett för vinstens skull etableradt konsortium, blef ytterst ofördelaktig; men förhållandet är nu lyckligtvis så att i fråga varande konsortium icke är idevtiskt med hela svenska folket, fastän det förstnämda synes ha några vältaliga målsmän äfven inom vår folkrepresentation. Två för frågans bedömande vigtiga omständigheter framböll exc. Björnstjerna; den ena att ingen af de sjöfartsidkande staternas konsuler eller myndigheter hafva fört klagan öfver det sätt, hvarpå lotsningaskyldigheten i Öresund af Danmark verkställdes; och den andra, att de eveuska frilotsarnes ledare alls icke påaktat aanska regeringens varningar; att dessa lotsar lagt eig tätt utanför Köpenhamn, för att i Drogden idka sitt yrke (i anledning häraf frågade exc. Björnstjerna huru det här skulle upptagas, om en främmande makts lotskuttrar lade eig under Skeppsholmen för att täfla med de svenska kronolotsarne?) och att anledningar icke saknades till antagandet, att frilotsarne för att tillvägabringa en opinionsstorm i Sverige afsigtligt blottställt sig för att komma i kollision med de danska myndigheterna. Då lotsfrågan endast blifvit upptagen i en vid dechargebetänkandet fogad reservation, hade exo. Björnstjerna fullkomligt grundlagsenligt kunnat underlåta att i riksdagen till behandling upptaga frågan ; men den hade fått en större politisk karakter, och om statsministern för utrikes ärendena scke uppträdt, så skulle det sannolikt så blifvit nttydt, att han icke vågade uppträda inför riksdagen. Det är väl icke osannolikt, att, om äfven ståthällare-och lotsfrågorna framställts at konatitutionsutskottet såsom anmärkningsanledningar, hundrasjuans tillämpning godkänts af den majoritet i Andra kammaren, som hängde upp sig på Åtvidabergefrägan. Men enda verkningen deraf hade då blifvit, att nämda majoritet än mera hade prostituerat sig.