Göteborgsposten – 1 maj 1874, sida 1

värma och sjelfbeherrskning, gifvande åt sitt hjertliga handtag en omfamningskraft. De unga männen återgäldade hans holsning med synbart nöje. De tycktes ej hysa ringaste misstanke om att Lowder ej skulle vara hvad han syntes vara — deras lekkamrat och barndomsvän Guy Tressilian. — Öroersto Egerton ser lika ung ut som alltid, sade Lowder i det han räckte den gamle gentlemannen handen. Tiden har farit varsamt fram med den gamle indiske hjelten. öfverste Egerton rodnade af belåtenhet. — Ah, sir Arthur, utbrast han vänd till sin vän, hvad var det ni yttrade vid dörren om skeppsbrott, sjukdom och förlust af minnnt? Guy kände igen oss allesamman genast, såsom jag väl visste, att han skulle göra. Det ligger ej i en Tressilians natur att glömma en vän, Sir Arthur var både öfverraskad och förtjust öfver, att hans förmodade son så lätt kände igen hans gäster; men han kunde knappt förklara det. Hvad Guys minne måtte vara nyckfullt! tänkte han. Mary skyndade att omfamna baronetens myndling, ty de båda flickorna voro förtroliga vänner, och sstte sig ner vid hennes sida. — Jag vet, Guy, sade Fred Egerton, äldste sonen och arfvingen, en vacker, begåfvad, ung man, att en strängare etikett skulle ha bjudit oss att stanna hemma, till dess vi mottagit officielt tillkännagifvande om er återkomst, eller åtminstone till dess ni hunnit hvila ut er efter resan; men; som ni vet, äro vi ej slafvar af etiketten. I London skulle vi ej ha vågat göra hvad våra hjertan manade oss att göra. Men här på landet kan man ju göra i det närmaste som man vill. Jag fick på stetionen höra, att ni kommit i går, red bem, befsllde att vagnen skulle förrännan, packade in familjen, och här äro vi! — Vi ha alla längtat efter er återkomst, Guy, sade