Göteborgsposten – 28 april 1874, sida 2

Fran Utlandet. I den debatt om det sjuåriga presidentskapet för republiken och dess betydelse, hvilken med stor lidelse förte under nationalförsamlingens ledighet och hvari kammarens legitimistiska fraktion isynnerhet spelat en väsentlig roll, har venstra centern hittills ej tagit någon del. Först den 21 d:s har en af detta partis ledare, Laboulaye, invorkad af Lucien Bruns och hr de la Rochettes skrifvelser, uttalat sig om den ställning, som skapats genom lagen af den 20 november. Alldenstund Laboulaye på sin tid förde ordet för lagen om förlängning af Mac Mahons myndighet och man i allmänhet uppfattar hans uttalanden såsom ett tillbud från veastra centern och en del af venstern att understödja marskalken, skola vi här återgifva hufvudinnebållet af den i ÅJournal des Dbats offentliggjorda skritvelsen. Det heter bl. a. deri: Det kan ej vara något tvifvel underkastadt, att lagen af d. 20 nov. gör marskalken till republikens president för sju år. Det är en konstitutionel bestämmelse, som ej kan rubbas — den första artikeln i den framtida författningen. Hvad omfånget af presidentens myndighet angär deremot, så är det lika klart, att författningslagarne kunna ändra det. Presidenten kan t. ex. få ett oinskränkt veto, eller tillochmed rätt att under vissa vilkor upplösa kammaren. Men rättsligt och faktiskt har en sjuårig republik skapats. Att några deputerade påstå, att detta ej var deras afsigt, då de röstade för lagen, kan ingenting betyda. Marskalken har skäl att känna sig kränkt öfver det språk högern för. Han har icke gripit efter makten, utan man har påtvingat honom den ; både högern och högra centern ville gifva honom den för 10 år, han ville blott ha den för sju. Fastän venstern, då lagen antogs, nekade att gå in på att fastställa en illa definierad och hotande myndighet, har den likväl slutit sig lojalt till densammajjoch är bereddaatt gifva den stöd i författningen. Venstra centern och venstern ha ingen baktanke i denna sak; man kan se i deras kort. Det är neml. uppenbart, att en sjuårig republikansk magistratur skall leda till republikens triumf. Vi ha ej några pretendenter i efterhand; vi hysa förtroende till marskalken och önska blott, att författningslagarne på republikanskt sätt upprätta en republikansk makt, och att septennatet ej blir masken för en kommande monarki, förelöparen till nya revolutioner. Högern ropar, att den är marskalkens bästa stöd? Men hvem understödjer, hvem ärar han? Månne dem som vid hvarje tillfälle skjuta honom fram, för att bakom honom dölja sin äregirighet? Låtom oss få se handlingar i stället för toma ord. Då kammaren åter sammanträder, kan blott ett af tvenne -ske. Antingen skall högern och högra centern organisera marskalkens myndighet uader de sju åren, och i så fall skall litet förtroende och ömsestdigt tillmötesgående vara tillräckligt för att vinna venstra censtern och en stor del af venstern. Men om fördomar och lidelser afgå med segren, om högern och ed centern samt bonapartisterna, hvilka i sjelfva verket äro deras herrar, hafva fått en majoritet, som vill göra septennatet till monarkiens antichambre, som vill antaga en inskränkt vallag, ett öfverhus som kan vara en tillflyktsort för republikens fiender, då kan hvarken venstra centern el