Göteborgsposten – 28 april 1874, sida 2

raliska halten af sina medel, Man har gjort sig till förrädare, och derför stöter Olof Klaesson, en af de förrådde, ned honom i triumfens ögonblick. Den tragiske bjelten dör för sina menskliga lytens skull. Men i hans, i individens död får iden sina vingar, och med finhet låter skalden hertigen säga: Ett trappsteg blef du, fallne yngling der, Som lytte berskarns fot och föll i sär. — (Fanfarer höras.) Hör menighet! Fanfarerna oss kalla, Till makten mig, till frid och framtid alla! Biskop Ericus Erici. Du Evige! Behöfves då, att allt, På hvilket verlden hvilar, kärlek, trohet Och pligt och ära, svigta skall som rö Och tusen hjertan brista, för att verlden Skall skuffas fram en tumsbredd på sin väg! Såsom läsaren finner af denna korta analys, är Daniel Hjorthe karakter med säker hand tecknad af författaren och hans tragiska ödes utveckling framstäld med en logisk skärpa, som aldrig svigtar, ehuru en och annan detalj angifver, att förf. i Hamlet sökt sin mönsterbild. Det är, såsom förut nämnts, skada, att Daniel Hjorths återgifvare på vår scen, hr Hellander, oj varit sin uppgift vuxen, hvarigenom ock dramat förlorat i intresse. En annan i detsamma inkastad figur är den äkta krigarnaturen Arvid Stålarm, som utan tvekan vill offra sig och de sina för sin sak. Hr Sjöberg har här återgifvit denna kraftiga och med talang af förtattaren tecknade gestalt. Men hr S:s Stålarm saknar all idealitet; det är en kälkborgare i krigaredrägt, och hr S. har endast kunnat gifva föga intresse åt sin framställning. Biskopen Ericus Erici är egentligen en utom handlingen: stående person, och hr Stiegler kände sig tydligen nedtryckt af medvetandet häraf, isynnerhet som den blott löst skizzerade figuren ej tillät honom att annorlunda än i några deklamatoriska fraser gifva densamma uttryck. Johan Fleming är en ganska godt hållen figur och återgafs lyckligt, men något vekt, af hr Ahlatröm; detsamma kan ej sägas om fru Fornella åtorgifvande af Ebba Fleming, hvilket äfvenledes saknade all idealitet. För framställningen af styckets hufvudfigurer hafva vi förut redogjort. Mot det hela vilja vi endast anmärka en felaktig deklamation, något som dock ej gäller fru Raa och hr Wagner; det förefaller oss som att det Ähmanska sällskapet i det hänseendet börjat infalla i ett onaturligt manr, som bör i tid motverkas. Med beröm må nämnas den musik, hr Beckor inlagt i mellanakterna och hvilken ej litet bidrager till att skapa en rätt stämning.