Göteborgsposten – 28 april 1874, sida 2

här ej gifvit vält betoning ät denna hennes första dialog med Hjort, ty härigenom har för åekådaren i allmänhet denna akt fått en viss oklarhet, som sedan menligt inverkat på totaleffekten. . Sålunda tillbakavisad, sålunda erinrad om ain låga ställning, hvilken tillochmed reser en oöfverstiglig mur mot hans kärlek, känner sig Hjorth först högeligen upprörd och gifver luft åt sin inre sjudande harm i scenen med sängvaktaren, på hvars fråga: Hvart nu så upprörd, mäster Daniel?, han genmäler: Da! Så! någon fins, som också märker mig! och då fångvaktaren lemnar honom, utbrister han: Fly, fly, du kärlek, du, min sista dröm! Du blef det bittraste af allt det bittra Uti min lefnad! Hvarför blef just jag En hemlös, vilsekommen gäst i verlden, Ett hittebarn förutan namn och far? Sin rot har minsta blomma, hafvets våg Ger upphof åt en annan, mossan har: En grafsten dock att växa på, den fånge, Som dog i natt, han hade dock en gång Ett lif att lefva för. Hvad eger jag? Under denra klagan, som gifver uttryck åt ett djupt sönderslitet inre, kommer den finska bondqvinnan Katri, hans mor, och ropar tillghonom sitt: Jag har den fackla, som ditt dunkla öde I blodrödt skall lysa — och ge dig Tillbaka allt, hvad här du saknat har. Hjorth lofvar att infinna sig på Åbo torg, för att få höra hennes förklaring. Här p schavotten yppar hon för honom, att hon är hans mor, att hans far dött på denna plats och att hela hans slägt utrotata af Flemings, hans fosterfars, grymma, hårda hand. Daniel Hjorthe öde är nu besegladt. Han skall hämnas sin slägt, han skall hämnas det af adelsslägterna förtrampade folket — och han skall sjelf blifva en Livii bjelte, han har ett mål. Han breder ut armarne mot Katri och utbrister: Och nu, min moder. Katri (vänder sig bort). När du först bevisat, Att du är folkets son. Till dess farväl! Daniel Hjorth. Ja, neka, moder, neka mig din famn, Så länge än jag håller detta namn, Så länge än jag denna klädnad bär, Som spunnen utaf Flemings silke är; Så länge än jag tjenar denna makt, Som folket uti natt och bojor bragt, — Ja, neka till att skåda på din son, Så länge han är sina fåders hån, Så länge tills han slitit ur sin själ Allt, allt, som var. Till dess farväl! farväl! Han förråder sina forna vänner och säljer Åbo slott åt hertigen. Fint och med god intuition låter skalden dock sin hjelte, då han lemnar det hertigliga lägret, glömma det guld, med hvilket man vill belöna hans förräderi. Det är ej för guld han nedsänkt sig till en så låg handling, det är af högre drifter. Hjorths handling upptäckes och angifvas af bastarden Olof Klaesson, Klaes Flemings naturlige son. Äfven denne senare sigurs tecknande vitnar om skaldens stora begäfning för den dramatiska uppgiften. Fastän Olof är en bastard, har han dock en ädling. till far, hvilket berättigar honom till att med andra ädlingar föra vapen i sitt partis tjenst, under det att Hjorth, tastän äkta son, man af bondeföräldrar, förmenas denna rätt. Och under det sjelfva Sigrid, fastän älskande Hjorth, likväl af ståndsfördom stöter honom tillbaka, anser deremot Johan Fleming intet hinder förefinnas för hans naturlige broders förmälning med den högadeliga fröken. På Olof Klaessons angifvelse kastas Hjorth i fängelse, fastkedjas nära kruttatet, sedan man underrättat honom om, att de tappre försvararne af slottet heldre vilja spränga sig i luften än gifva gig. Johan Fleming, som är sårad. och derför ej kan deltaga i striden, skall kasta facklan i krutet, då tecken gifves genom ett pistolskott. Sigrid, underrättad härom, kan nu ej längre beherska sin kärlek. Denna bemäktigar sig henne: hon glömmer för den ära, fördomar, allt, och hon slår facklan ur Johans hand, hvarigenom hertigens folk hinner komma in och förebygga olyckan. Daniel Hjorth är räddad. Denna räddning genom den allt uppoffrande kärleken är ett af de många om fin iakttagelseförmåga och djup poetisk känsla vittnande dragen i detta sorgespel. Hertigen vill nu belöna Daniel Hjorth, och upphöjer honom ur hans obemärkta ställning, samt ger honom sitt eget svärd att bära under annat namn. I sin triumf utropar Hjorth vid en blick på menigheten: Hur blicka de på mig! Hans mor omfamnar honom och i känslan af det nya lif, som nu gryr för honom, tillfogar han: För ädla värf mitt hjerta blott skail glöda! atri. Min son, jag gjort dig ondt ? Hjorth. Tänk ej på mig! Tänk på den tid, som ändtligen randas, Uppå det folk, som nu befriadt andas? Nej — ondt? — Nej, lifvets höjder vinkar mig, Och att dem hinna står jag redobogen. För sin ärelystnads triumf tränger han undan sin kärlek och nedtrycker den smärta som åsynen af den älskades lik tillfogar hovom. Men i detsamma faller han sjelt. Med sitt stora mål, sitt folks upprättelse, har han uppblandat den enskilda hämndkänslan, hvilken gjort honom blind i afseende på den mo