Göteborgsposten – 20 april 1874, sida 2

Frän Utlandet. Vid den tyska riksdagens sammanträde i tisdags, då militärlagens 8 1 antogs i den bekanta formen, tog gefve Moltke ordet mot slutet af debatten och yttrade sig på följande aumärkningsvärda sätt: Man har ofta citerat förut af mig hållna tal; jag står ännu alltjemt på samma ståndpunkt och hyser den fasta tron, att ett starkt Tyskland i Europas bjerta är den säkraste borgen för freden, men jag säger ett starkt Tyskland, mina herrar. Så länge man i en grannstat hotar oss hvarje dag i skrift och tal med ett hämndkrig, få vi icke glömma, att afgörandet endast hvilar på svärdet och att afväpning betyder under alla omständigheter för oss krig, som vi gerna vilja undvika och hvilka jag hoppas äfven skola undvikas genom den franska regeringens klokhet. Om vi hade i Tyskland förstått förr att fredligt sluta oss tillsamman, skulle striden med Frankrike sannolikt icke hafva brutit ut (mycket riktigt). Under det krig, hvarmed Frankrike öfverraskade oss (7), hafva vi ej missbrukat vår ställning; vi hade i vår makt att låta 23 mill. menniskor, hvilka ej förtjent det, dö af svält, ingen kunde förhindra oss ifrån att fortsätta blokeringen af Paris i ytterligare åtta eller fjorton dagar, och vi voro i stånd att aftvinga dervarande regering. hvilken fordran som helst, emedan hon måste gå in på allt; man hade blott att öfverväga, huruvida något slags regering ng varit i stånd till att uppfylla öfverdrifna anspråk. Vi läto oss nöja med att återfordra det land som vår orolige granne frånryckt Tyskland under dess svaghetstillstånd. Man kan ej tala till oss om ytterligare skadeersättning för kriget; ty inga milliarder kunna läka de sår, som ett med lätt hjerta företaget krig tillfogar det offentliga litvet och familjelifvet. Så framt en tysk folkstam i de återöfrade landsdelarne kunnat under den långa tiden af 200 år så fullständigt förlora sin nationalitet, att den ännu i denna stund efter en välvillig och rättvis behandling vägra att blifva upptagen i Tyskland, skola vi under de stundande 200 ären gifva våra landsmän på denna sidan Vogeserna tillfälle att försona sig med oss. Derför höfves det oss, att vi hafva fast vilja och makt att låta rikslandet införlifvas för alltid i riket (bifall). Rundtomkring oss hafva alla större makter väsentligt höjt sina krigiska hjelpmedel, under det vi stått qvar vid den ena procenten af befolkningen i enlighet med en föregående beräkning. Vi kunna ej räkna på numerisk öfverlägsenhet, vi måste sätta vår lit till vår härs duglighet, och denna sammanhänger nära med hvarje enskild mans tjenstetid. Den franske iafanteristen befinner sig faktiskt vid fanan i 3 till 3 år; vi hoppas att inom en kortare tidrymd kunna få ett godt infanteri medelst vårt folks lyckliga naturanlag, den alltjemt förbättrade skolundervisningen, de införda ofningarne i all kroppsligi idrott samt våra officerares rastlösa verksamhet, i det att de från morgon till afton träget arbeta i sitt kall. Huru långt man kan gå i detta hänseende, är en teknisk, rent militärisk fråga, och de militära myndigheterna äro af den åsigt, att man under de sista åren redan gått längre ned, än tillständigt är. Beunigsens ändringsförslag (om armestyrkans bestämmande för sju år) erkänner, att den militära förvaltningens fordran i sjelfva verket är berättigad; men det beviljar densamma endast för en begränsad tid. Jag kan visserligen endast med svårighet komma till den öfvertygelsen, att rikets vigligaste institution öfverbufvud bör vara ett provisorium, jag tror, att den borde lagligen fastställas såsom något bestämdt. Lagarne utfärdas ju icke för all evighet. Om de olitiska förhållandena i Europa skulle under årens opp ändra sig, vore det ju möjligt att äfven på lagligt sätt ändra den stående härens styrka med samtycke till alla lagstiftningens trenne faktorer; men att härens bestånd skall vara beroende af ea af dessa faktorers bevillningssätt, det kan jag icke inse. Icke desto mindre vill jag rösta för detta ändringsförslag, emedan jag tror, att en patriotisk församling af rikets representanter icke heller efter sju års förlopp skall kunna neka, hvad vi i denna stund anse nödvändigt för rikets bestånd, och mitt votum bestämmes tillika af den tanken, att man måhända endast genom detta ändringsförslag skall kunna ernå en majoritet, som öfverensstämmer med sakens vigt, landets anseende utåt och detta hus värdighet. Tjugosju modlemmar af tyska riksdagen, tillhörande det frikonservativa och det nationalliberala partiet, hafva inlemnat ett förslag, hvari rikskaneleren uppmanas att senast i förening med riksbudgeten för år 1875 meddela riksdagen on redogörelse för alla de pansarfartyg öch andra krigsskepp, eom äro utförda, under byggning och påtänkas. Detta förslag motiveras sålunda: Den senaste planen för flottan kräfver c:a 43 mill. thlr till byggande af fartyg. För åren 1873 och 1874 ha beviljats mellan 8 och 9 millioner i det angifna eystemälet, och till hösten kan man, såsom framgår af den nämnda planen, vänta en ytterligare fordran om 6,700,000 chlr; det skall derför vara af vigt för riksdagen att före-bevillningen af nya medel vinna full klarhet om, huruvida de hittills beviljade summorna användts på ändamålsenligt sätt, och af detta skäl begäres upplysning. Härmed bör sammanställas den djupa uppmärksamhet, hvarmed man i Ryssland följer frågan om den tyska flottan. Man tror sig der veta, att Bismarck uträknat, det Tyskland skall år 1883 hafva uppnått rangen af en företa klassens sjömakt i Europa, Militära föredrag hållas gång efter annan i Ryssland,