Göteborgsposten – 17 april 1874, sida 1

— — — ——— lärdomen i ert hufvud, att det är jag som är herre här i huset. Han drog sig tillbaka, låste dörren och lade nyckeln i sin ficka. Derefter hörde fångarne honom gå ner för trapporna. Urs Popley sprang till fönstret och såg ut. Krigger och den ryske hunden gingo fram och tillbaka nedanför. — Oh, miss Olla, hvad skall allt detta betyda? utbrast den gamla qvinnan i förtviflad ton. Hvad ämnar mr Gower göra? oc Det är krig emellan oss — det gamla kriget! sade Olla, i det hon kastade sig på en soffa. Om jag motstår honom, ämnar han förgöra mig. Och om jag gifver vika, skall jag äfven dö! Men midt under min egen olycka kan jag ej glömma den stackars Jasper Lowder. I detta ögonblick sitter han på klippan och väntar på mig, längtansfull och orolig. Och jag kan ej gå till honom, jag kan aldrig få se honom mera, om jag ej lofvar att gifta mig med mr Gower. Ob, detta är bittert — bittert som döden! XVSåsom vi i det föregående kapitlet sett, var Ollas största sorg under den olycka som drabbat henne icke sör hennes egen skull. Ädel och ätven under den djupaste bedröfvelse tänkande på andra, gällde hennes hufvudsakliga oro Guy Tressilian, hvilken hon blott kände under det namn, som falskeligen blifvit honom tilldeladt — namnet Jasper Lowder. Olla hade blifvit ljuset i den stackars Guys mörka lif. All den lycka han kände till stod i samband med I hennes kommande och gående. Hon ensam hade förmåge