Göteborgsposten – 17 april 1874, sida 1

Detta faktum, liksom konungens ord i trontalet och hans kända personliga önskningar, föranledde mången att i det bebådade k. förslaget vänta ett bestämdt beträdande af den till allmänt väl ledande bana, som man nu ansåg liktydig med husbehofsbränningens fullständiga undertryckande. Förslaget afgafs. Dess andra punkt innehöll: rättigheten att bränna bränvin förblifver som förut fästad vid jorden och får utöfvas antingen såsom husbehofsbränning eller fabriksbränning; och föreslogs vidare, att afgifterna för det förra slaget skulle beräknas efter rymden af bränvinspannan och för det senare efter rymden af mäskekaret, samt utgå med 12 sk. b:co för kannan af det förra och med 16 sk. d:eo för k:n af det senare. Öfverraskningen kämpade med harmen. Oppositionen inom riksdagen såg i förslagets fasthållande vid den gamla atdömda grunden, blott ett försök, att allt framgent åt regeringen bibehålla det inflytande, som splittrade och mot hvarandra fientliga intressen inom riksdagen hittills tillförsäkrat densamma, en plan att, jemlikt det gamla rådet divide et impera! allt fortfarande hålla riksdagens motståndskrafter i schack. En af vår stads d. v. representanter i borgareståndet, på samma gång en af oppositionens chefer, dröjde icke att vid förslagets öfverlemnande till särskilda bränvinsutskottet ej mindre uttala denna misstanke, än äfven så eftertryckligt blotta dess grundväsentliga brister, att man väl kunde säga, det förslaget redan vid ankomsten till utskottet hade döden i hjertat. Och, lyckligt nog, väcktes det aldrig åter till lif. Med dess antagande hade vårt land varit mer än någonsin hotadt att fördränkas af husbehofsbränvinsfloden; och det var i sanning vår lycka, att detta öde så, som skedde, afvändes. Det särskilda utskott, som för bränvinsfrågans utredande blifvit nedsatt, aflät sitt betänkande rörande bränvinstillverkningen den siste mars och rörande försäljningen at bränvin den 13 juli 1854. Begge dessa med värme och öfvertygelse (af J. P. Theorell) skrifna betänkanden voro åtföljde af fullständiga förslag till nya författningar i ärendet, och deruti man, hvad angick tillverkningen, hade såsom bestämd grundtanke genomfört, att all tillverkning, utan afseende å bränneriets art, skulle bära lika skatt, här föreslagen till 16 sk. b:co kannan. Vidare föreslogs, att tillverkning skulle vara tillåten blott två månader om året samt att tillverkningsrätt skulle tillkomma en hvar, som .egde eller innehade särskildt skattlagd jord, eller vore berättigad att idka fabriksrörelse, dervid dock undantag gjordes för visse embetsoch tjenstemän samt innehafvare af kronojord, som ej besuttes med stadgad åborätt. Förslag framställdes härjemte till ett betryggande kontrollsystem. Och beträffande varans föreäljning föreslogs bland annat en minuteringsafgitt af 8 sk. och en utskänkningsafgift af. 16 sk. för försåld kanna bränvin, jemte det partihandelsbeloppet föreslogs icke få understiga 60 kannor. Med ett ord — desse förslag innehöllo grunderna för vår nu gällande bränvinslagstiftning. Väl qvarstod i 3 af förslaget till tillverkningslag, jemte fabriksbränningen äfven ide små brännerierna med enkel redskap; men att deras undergång vore gifven, i och med detsamma desse lagförslag antogos och tillämpades, var klart sör en hvar; och bönderna inom utskottet, liksom sedermera inom ständet, stodo ock som en man i beslutet att förkasta dem. De öfriga stånden godkände deremot först dess grunder, adeln dock icke förr än efter fyra dagars öfverläggningar, och efter äterremisser med åtskilliga ändringsbeslut — rörande bland annat minimum för partihandel, hvilket adel och prester nedsatt till 15 k:r — förslagen i deras helhet. 4 Dennasvenska folkets frihetsakt vann kunglig bekräftelse den 18 januari 1855. S—d W.