Göteborgsposten – 17 april 1874, sida 1

om vår brånvinslagstistning och vårt nykterhetsnit åren I830—74. II. Då de taxorade bränvinspannorna i hela riket, enligt officiel uppgift, år 1830 uppgått till ett antal af 170,572, med en pannerymd af tillsammans 3,530,560 kannor, utgjorde de år 1846 blott 64,172, med en pannerymd af 1,100,707 kaanor. Då och då inträffad dålig årsväxt, något förhöjda bränvinsafgifter och ett fortgående spridande af nykterhetens grundsatser hade väl gemensamt förtjensten häraf. K. F. den 13 juni 1845 gjorde väl också något; åtminstone helsades den af swåbrännarne med ett skri af förbittring såsom åsyftande deras förderf. Men dess bestämmelser, i hvad rörde redskapen och andra handteringens tekniska förhållanden, befunnos snart gifva rum åt det mest hejdlösa underslef, och dylikt lär ock på ett oerhördt sätt bedrifvits. Det gaf i sin mån anledning till en allt mera stadgad mening derom, att den bränning, som skulle tillåtas, borde vara den, som bäst kunde kontrolleras; detta var naturligtyis fabriksbränningen; — och af denna riktiga slutsats erhöll husbehofsbränningen en ganska farlig stöt. Kom så härtill, att oaktadt allt det myckna skriket om landtbrukanäringens förfall, i händelse småpannorna försvunno, bade man år efter år sett dessa pannors antal förminskas, utan att man deraf kunnat upptäcka annat än förmånliga resultat jemvål för landtbruket; och i alla landsändar hade man år efter år haft tillfälle att öfvertyga sig om de ojemförliga fördelar, som tillföllo ett samhälle, i samma mån bränvinets tillverkande och begagnande derinom aftagit. Det ena med det andra gjorde, att man vid början af 1850talet öfverallt i landet hyllade de grundsatser, hvilke tjugu år förut egt till förfäktare blott ett försvinnande fåtal, då kalladt nykterhetsfantaster, nu fosterlandsvänner. Det väckte numera harm att höra rättigheten att bränna förklaras lika oafhändlig svenska bonden som rättigheten .att baka bröd; det väckte löje, att höra bränvinet tillbedjas såsom svenska jordbrukets, ladugårdsskötselna, ja, rent af nationalvälmågans rödvändiga förutsättning, och man trodde icke mera på dess egenskap af att vara ett för menniskokroppen oöfverträffligt lifselixir. På alla områden, sedlighetens, hushållningens, läkekonstens, voro dess vallar genombrutna; nitiska sträfvandens länge väntade frukt tycktes äntligen. vara mogen. Under sådana förhållanden sammanträdde rikets ständer till 1853 års riksdag. Den 23 nov. mötte de sin konung på rikssalen. Man visste, att ett förslag till ny bränvinslag skulle framläggas af regeringen; man visste, att Oscar I var förklarad vykterhetsvän, och man väntade, att han redan i sitt trontal skulle. uttala sig i frågan. Det skodde ock. i Under beklagande af, att landets ökade I skördar icke i väntad mån framkallat ökadt välstånd; såg ban orsaken bärtill deruti, att de till stor del blifvit förslösade på tillverkningen af en dryck, hvars missbruk hotar att undergräfva. folkets ädlaste krafter. — Tiden är inne, fortsatte han, Åatt beträda en annan, till. allmänt väl ledande bana. En ädel fostorländok känsla har bemägtigat sig alla goda medborgares sinnen. Från alla rikets delar hafva talrika framställningar till mig ingått, åsyftands att en gräns måtte sättas för en öfverdrifven bränvinstillverkning och ett till följd af den lättade tillgången omättligt behagnande af denna förderfliga dryck. Ett förslag, omfattande detta vigtiga ämne, kommer att blifva Eder förelagdt, och jag hyser den säkra öfvertygelsen, att J skolen gå mina faderliga afsigter till mötes. Bränvinapannornas antal uppgick detta år blott till omkring 43,000; men, tillverkningen uppskattades dock till högst 36,000,000 och lägst till 20,000,000 kannor, som säkerligen alla konsumerades inom landet. Den statsinkomst, de efter sistnämnda siffra gäfvo, besteg sig till omkring — 573,000 rdr. Men det elände, de vållade, gick förvisso icke af för så litet, och det kändes desto starkare, ju mera man fått blicken öppnad för möjligheten af att bli detsamma qvitt. Också hade folket i dittills oerhörd omfattning genom böneskrifter till K. M:t och ständerna gifvit luft åt sina önskningar. Bland de mer än 800 dylika skrifter, som sålunda inkommit från de fleste länens hushållningasällskap, från presterskapet i vissa orter, från hufvudstaden och 38 andra af rikets städer, från större delen af socknarne i Norrland och Dalarne och från mer ån 500 socknar i rikets öfrige landskap, fanns ätven en från Kalmar län, hvilken var undertecknad af 78,000 personer; och i alla de olika förslagens mångfaldiga skiftningar fanns dock ett gemensamt: hatet mot bränvinet. — —— I lärdomen i ert hufvud, att det i