Göteborgsposten – 15 april 1874, sida 2

———— Mrs Vicini vårdade den stackars unge mannen med en mors ömhet. Försynen hade förnekat henne egna barn, men naturen hade gifvit henne ett ömt, moderligt sinne. Vården af den stackars sorgbundne Guy tycktes fylla en länge känd tomhet i hennes lif. Tomaso var för det mesta ute med sin lilla farkost på fiske, och Teresas lif var så ensligt. Det var derföre naturligt att hon skulle fästa sig mycket vid sin sinnessjuke hyresgäst. Som han ej tyckte om att tala och i sjelfva verket hade glömt sin förra kännedom af italienska språket, så att han blott talade engelska då han någon gång uttryckte sig, gjorde den goda qvinnan ej några försök ett semtala med honom; men hon såg om hans toilett med stor omsorgsfullhet, och Guy hade aldrig haft ett mera gentlemannalikt utseende än nu. Hans sår var så ombundet och omsedt, att det ej kunde vara det ringaste motbjudande; men för det mesta föredrog han att ha hatten på hufvudet. Äfven under sitt dåvarande olyckliga tillstånd bibehöll han alla en gentlemans instinkter och vanor. Han var alltid artig, alltid förfinad. Han belönade mrs Vicinis omvårdnad med en synbar tillgifvenhet, som gladde den moderliga bondqvinnans hjerta. Men det fanns en som han älskade med något af den värma, som tillhört hans natur under hang lyckliga dagar. Denna person var Olla. Det var ej en älskares tillgifvenhet, som han egnade den svarthåriga unga flickan med de passionerade mörka ögonen, utan snarare en helgondyrkares tillbedjan. Dag efter dag satt han uppe på klipporna och riktade längtansfulla blickar ner åt dalen inunder, väntande att Olla skulle visa sig. De enda småleenden, som kommo på hans läppar, de enda tårar, som någonsin uppstego i hans ögon föranleddes af Ollas framträdande eller Ollas sånger. Det tycktes verkligen, som om hon ensam egde förmågan att