Göteborgsposten – 15 april 1874, sida 1

Det var en liten prydnad af stort värde, sjelfva stenen fläckfri och klar som eu droppa källvatten i solskenet. Infattningen var utsökt och utförd på ett alldeles egendomligt sätt, beräknadt att låta diamantens skönhet fullkomligt falla i ögonen. Ringen hade blifvit köpt af Guy Tressilian och ämnad till gåfva åt Blanche. Lowder hade stulit den från honom tillika med Guys andra värdesaker efter det af oss beskrifaa skeppsbrottet. Och nu erbjöd bedragaren den såsom sin egen gåfva till den unga flickan. — Ni skall ej vägra att mottaga den, Blanche, sade han. Jag tyckte mig läsa en vägran i edra ögon. Men då ni mottagit en gåfva, kan ni ej vägra att mottaga den andra. Låt mig omtala det lilla smyckets historia; Jag köpte det i Constantinopel, då jag köpte ert perlgarnityr. Ringen är förfärdigad af sultanens juvelerare till sultanens favorit, ea skön cirkassiska. Diamanten är utvald af sultanen sjelf. Juveleraren visade ringen för mig. Jag tyckte om den, Jag tänkte på huru väl den skulle pryda ert finger. Juveleraren hade en annan diamant mycket lik denna. Jag erbjöd honom mer än värdet för denna ring, och han sålde den till mig sägande, att han skulle infatta den andra diamanten åt harems stolthet. Jag förde ringen med mig från Constantinopel. Den följde mig till Egypten, till Palestina, till Grekland, till Italien och på den resa, som blef så olycksbringande för den stackars Lovder. Den har bevisat sig vara en talisman af god lycka för mig, och jag skall tycka mer om den än någon sin, ifall ni vill bära den. Han vände ringen af och an i eldskenet. Blanche sträckte fram handen. Han tog denna hand i gin ocl trädde ringen på venstra handens pekfinger. Kanhända at han ej erinrade sig det engelska bruk, som föreskrifver att en flicka skall bära tecknet till sin förlofning på dett: ugger; men Blanche Irby erinrade gig det. .