Göteborgsposten – 15 april 1874, sida 1

detta område, så vore de af K. M:t nu föreslagna fullt tillräckliga, och att några berättigade farhågor för utländingars egendomsförvärf här icke förefunnos, så är det väl otvifvelaktigt, att dessa uttalanden må tillerkännas en ganska stor giltighet, då det icke kan förnekas, att exc. Björnstjerna väl häfdat landets politiska intressen. I sitt anförande upptog han äfven till bemötande det inkast, att utländingar, som här förvärfvade fast egendom, skulle sköfla skogen, och erinrade i anledning deraf, att svenskarne sjelfva och isynnerhet allmogen voro stora mästare i konsten att göra sig skogen till godo. Då författningsförslaget i går föredrogs i Andra kammaren var det gifvet, att hr Hedin, som i utländingars fastighetsköp ser politiska vådor, skulle med mycken skärpa uppträda, enär enligt hans uppfattning sistförliden riksdags skrifvelse till K. M:t gått i den riktning, att såsom vilkor för utländings eganderätt här borde uppställas medborgarerätt, men K. M:t i detta hänseende icke visat tillmötesgående. Det märkligaste var dock hr Hedins medgifvande, att genom förslagets förkastande nu intet förlorades, enär det var en rännsnara, med hvilken man ville strypa lifvet ur riksdagens initiativ, och han hoppades, att K. M:t framdeles skulle ändra åsigt. Såväl doktor Dickson som grefve Sparre ogillade den skärpa, hvarmed hr Hedin uppträdt mot regeriogen, hvilken, såsom grefve Sparre visade, i verkligheten hade till pröfning upptagit riksdagens skrifvelse, och resultatet deraf hade blifvit det föreliggande förslaget. Den sistnämnde, äfvensom hr Philipsson, hvilka båda reserverat sig mot utskottets hemställan, framhöllo, att författningsförslaget icke innehöll annat, än som vore i den internationela rätten såsom allmän grundsats erkändt, och föröfrigt icke heller andra stadganden, än som af K. M:t hittills meddelats vid beviljande af tillstånd för utländske män att besitta fastighet i riket: båda ansågo äfven önskvärdt, att K. M:t i administrativ lagstistningsväg pröfvar behofvet af de ytterligare bestämmelser i hithörande hänseende, som af omständigheterna tid efter annan kunna påkallas. De ville på dessa skäl icke bifalla förslaget och lade alls ingen vigt derpå, att det fått karakteren af en civillag. . Hr Lyttkens ansåg, att vida grundligare åtgärder, än de af K. M:t föreslagna, borde vidtagas, men hvari dessa åtgärder skulle bestå, anvisade hvarken han eller någon annan. Derom torde man dock vid nästkommande riksdag få kännedom, ty otvifvelaktigt är, att då bör någon i motionsväg föreslå dessa grundlighotsåtgärder. Det radikalaste vore naturligtvis, om man föresloge, att alla utländske män, som här ega fast egendom, böra, för att få besitta den, blifva svenska medborgare, vid äfventyr att annars hafva förverkat egandeätten. till de inköpta fastigheterna, hvilka möjligen kunde blifva statens egendom. Så långt går det väl dock icke, men hvari de grundligare. åtgärderna skola bestå, antager jag, att till och med hr Lyttkens skall tå svårt att uppgifva, ty någon Åallmän utdrifning af utländske män, derföre att de äro fastighetsegare här, men icke vilja uppgitva sin nationalitet, torde han väl icke vilja påyrka. Måhända skall nästkommande ministår gå den svenska nationalkänslan — för att begagna hr Lyttkens ord — bättre till mötes, och antingen, med åsidosättande af den internationela rättens grundsatser, utfärda en mycket restriktiv författning mot utländingar, eller vägra alla dem, som vilja köpa fastighet, att på sådan handel inlåta sig med mindre de blifva svenska medborgare,