Göteborgsposten – 15 april 1874, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop 1874. XXVII. Den 12 april. Hvarken Första ellor Andra kammaren har antagit det af K. M:t framlagda, af lagutskottet till bifall förordade förslaget till förordning angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eganderätt till fastighet här i landet. Detta förslag föranleddes af sistl. riksdags uttalade betänkligheter i fråga om lämpligheten af obegränsadt medgifvande för utländingar att här i riket förvärfva fast egendom. Riksdagen anböll derföre, att K. M:t täcktes taga i öfvervägande om och i hvad mån ytterligare bestämmelser till inskränkning i så beskaffade medgifvanden kunde vara beböfliga och böra meddelas, utöfver hvad genom k. kungörelsen d. 3 oktober 1829 i detta afseende redan är stadgadt. Om någon för åtta år sedan, då riksdagen tillsatte ett särskildt utskott med uppdrag att uttänka, huru den allmänna ekonomiska förlägenheten skulle kunna afbjelpas, bade såsom ett synnerligen verksamt hjelpmedel föreslagit, alt särskilda hinder borde läggas i vägen för de utländingar, hvilka här ville förvärfva sig fast egendom, så skulle ganska säkert ett sådant förslag helsats såsom i hög grad opatriotiekt. Man skulle hafva sagt: Sverige lider brist på tillräckligt penningekapital för våra naturliga näringars — jordbrukets, bergsoch skogsbrukets — bedrifvande, och just af denna anledning är det ju som den ekonomiska förlägenheten uppstått. Vore det väl då klokt att söka hindra kapitalstarka utländingar att här förvärfva fast egendom? Vida bättre vore väl, om just sådana uppmuntrades att här lägga ner sina penningar i fast egendom, ty derigenom skulle jordvärdet stiga. Men under 1873 års riksdag gjorde sig andra äsigter gällande. Kapitalbildningen har tillväxt ofantligt, fastighetsvärdena likaså; man framställer icke längre Sverige såsom ett fattigt land, fördjupadt i skuld till utlandet, man klagar icke heller, som förr så ofta skedde, deröfver att privatbankerna suga till sig alla penningar, man klagar snarare deröfver, att bankerna gifva så låg ränta på de insatta kapitalen. Men då man förr ansåg det ekonomiskt förmånligt, att utländingar här placerade sina kapital i fast egendom, så anser man dat nu politiskt vådligt, att de blifvit och framdeles kunna blifva fastighetsegare här utan att blifva svenska medborgare, och derföre ville man mot dem vidtaga restriktioner. Ett mera öfvertygande bevis på landets blomstrande ställning kan icke produceras. Det besynnerligaste är likväl, att i nästan alla andra europeiska länder bar en och hvar rättighet att med iakttagande af allmänt gällande lagar och författningar köpa och besitta jord; men antingen måtte de icke ännu insett de politiska vådorna af en sådan rättighet, eller befinna de sig i samma ekonomiska förlägenhet som vi anno 57. Det ofvan omnämnda författningsförslaget innehöll sådana nya bestämmelser, som regeringen ansåg kunna och böra införas, och regeringen ville åt den blifvande författningen gifva civillagsnatur, en egenskap som 1823 års förordniog icke har. Men det var just mot den åtgärden, att gifva författningen karakteren af en civillag (d. v. 8. stiftad af konung och riksdag gemensamt), som riksarkivarien Nordström uppträdde, emedan frågan hörde under den internationella rätten, och prof. Rydin ansåg det icke vara lämpligt att hädanefter hindra K. M:t från bestämmandet af andra och flera vilkor rörande utländings eganderätt, än de som i författningsförslaget äro intagna. Af diskussionen i Första kammaren fick man det intryck, att de nya bestämmelserna icke voro behöfliga. Några ardra och strängare föreskrifter angåsvos icke heller såsom beböfliga. Det förekom nästan så, som hade man nu kommit till den åsigten, att 1823 års förordning vore just lagom restriktiv, och att med tillämpningen af den kunde fortgå, heldre än att så ställa till, att Sverige nu omgafs af en kinesisk mur, ötver hvilken inga utländingar med kapital och håg att köpa fast egendom här kunde klifva, så vida de ej ville blifva svenska medborgare. Under diskussionen i Första kammaren åberopade utrikesministern, exc. Björnstjorna, sitt förut gjorda uttalande, att utländingar, som inflyttat till Sverige och förvärfvat fast egendom här, längt ifrån att skada, tvärtom gagnat landet, Då h. exc. vidare yttrade, att om man ville införa några inskränkningar på